Depression efter psykosperiod

Mer
19 år 3 veckor sedan #11954 av Kn@sen

Är det fler som har haft känslor av nedstämdhet efter att psykosen har förbättrats?

Känner mig mycket nära gråt, har svårt att umgås med folk just nu, för jag blir så lätt ledsen....

Jag har inte fått diagnosen schizofren men väl haft en psykos som jag nog har kommit ur. Det var någon sjuksyrra som tyckte att jag nog bara var depprimerad när jag var inlaggd på psyket för psykos. Hon tyckte därför att jag skulle ta remeron till mina risperdal, dem fick jag mot mina vanföreställningar. Tillsaken, Remron ska vara antidepp men jag blev bara mer deppad då de inte fungerarade, Har tidigare inte funderat på att livet är så tråkigt att man borde avsluta det. Men man tänkte lite i det banorna några veckor efter jag först fick dem. Kan också vara att man vaknade upp och insåg vilken looser man egentligen var och kanske är, men nu orkar jag inte bry mig om det. Antar att de nu fungerar sådär. Det var värst när jag var inlaggd, deppigare ställe får man nog leta efter.
Mer
19 år 3 veckor sedan #11956 av Nissegossen
Hej Isa-Alise! Min läkare varnade mig för att Abilify skulle få fram känslorna som varit undanträngda så länge.

Men men, det var ju inte därför som jag måste sluta med den, det var för att det inte hjälpte mig när jag var psykotisk.

Han sade att det inte var någon fara med känslorna, utan att spärrarna fanns kvar...

Det är nu så också, att det jag var mest rädd för var att jag kanske om jag blev urförbannad, skulle slå någon på käften.

Detta har jag aldrig gjort, men också sexuella känslor blir mera accentuerade när man tar Abilify.

Att du blir deppad, är ju en direkt följd av att du fått tillbaka hela ditt känsloregister på gott och på ont.....
Du lär nog få leva med det.

Finns numera här viska.richardhandl.com/index.php Viska 3.1 om schizofreni forum
Mer
19 år 3 veckor sedan #11957 av Isa-Alise
Hej och tack för allt stöd!

Nej, jag har ingen att lita på när jag är ledsen... mina vänskapsrelationer tål inte det... de är för sköra... jag blir ensam med ledsenheten... jag vill inte belasta de få som vill umgås med mig med min ledsenhet... är rädd att skrämma bort dem...

Det kan nog stämma att den här ledsenheten är äkta känslor.... som jag mår på riktigt... kanske det jag flytt undan in i psykosen...

Det handlar ju mycket om ensamhet... om livet... om det existentiella...

Jag brukar kunna vara kvar i nuet och stänga undan sådana känslor... men just nu är ledsenheten för stark...

Satt ute i solen en stund och tänkte att vårblommorna spricker ut som en motvikt till våra tårar... kanske närda av änglatårar... medlidande med vår mänskliga situation...

Det var rätt kallt så jag satt inte ute så länge.... men krokusen blommar... ett litet löfte och hopp om glädje...

Det svåra med min nuvarande medicinering är just att jag inte är så dämpad... det är bra... men känslorna är så starka... jag lever med bara en tunn hinna mellan mig och psykosen... inte ett tungt lock som det varit med äldre neuroleptika... jag får lära mig leva med utsattheten... känslornas vågsvall... sorg och glädje och ilska och eufori... livskänslor... och ångest...

Men det är nog bra... tack igen för allt stöd...
  • Linnea
  • Besökare
  • Besökare
19 år 3 veckor sedan #11958 av Linnea
Svar från Linnea i ämnet Depression efter psykosperiod
Det har hänt att jag gråtit hos min terapeut...när jag kännt att min familj som jag mest litat till inte orkar...det har också kännts skönt. Men mycket har jag nog klarat av själv. Gråtit tyst och gömt ansiktet i händerna bland folk jag inte kännt. men mest gråtit hemma för mig själv. Det är skönt att gråta ibland, men ibland har det gjort så ont så ont. Om man är med någon och blir ledsen kan man ju fråga också att är det okej om jag gråter? med det här ville jag nog mest säga att du inte är ensam om att känna som du gör...Att vara i naturen är nog helande i sig. Kram!
Mer
19 år 3 veckor sedan #11959 av Geta
Svar från Geta i ämnet Depression efter psykosperiod
Det här låter dumt men var glad åt att det
går att gråta.
Att vara levande död är mycket värre.
När allt står stilla är det nästan outhärdligt.
Om känslorna rör på sig är det hoppfullt.
Mer
19 år 3 veckor sedan #11961 av Zedd
Svar från Zedd i ämnet Depression efter psykosperiod
Jag känner precis igen mig i det du beskriver Isa-Alise, men för mig var det viktigt att inte undvika sociala sammanhang. Att träffa människor fungerade förmodligen bättre än antidepressiva. För mig tog det några månader för sorgen att gå över. Det jag tänkte på i sorgen var så många gånger jag trott att livet nästan varit slut. Att det ändå alltid kom stunder då jag kände mig så tacksam över att bara finnas till. Jag tror det är viktigt att gräva på djupet och försöka komma fram till allt som gör en ledsen. Om man inte har någon i bekantskapskretsen att prata måste man insistera på att få gå till en terapeut och inte ge sig.