Depression efter psykosperiod

Jag fick också en postpsykotisk depression, efter min första psykos. Jag diskuterade med läkaren men på den tiden ansågs inte antidepressiva nödvändigt. Idag skulle jag nog fått Cipramil eller Zoloft direkt. De går att kombinera med de flesta antipsykotika också. Nyare antipsykotika, som t.ex. Abilify har en viss egen antidepressiv effekt. Min depressionen försvann av sig själv på några månader. Om depressioner varar väldigt länge ett år eller så. kan det vara negativa symptom.

Det typiska vid depression är det negativa tänkandet. Det går att motverka själv genom att anlägga moteld med positiva tankar. T.ex. Tanken kommer "Jag är värdelös!" så vänder man den till något positivt "Jag är jätteduktig och värdefull!".
Läs gärna boken "Depression - Om konsten att hålla sig uppe: Kognitiv självhjälp":Mycket bra bok om problemet med depression. Läs recensionen här:
www.viska.se/index.php/recension ... hj%C3%A4lp
Annars kan motion vara bra 30 minuter 3-4 gånger i veckan i minst 9 veckor krävs för att få effekt mot depression, men antidepressiva ger nog snabbare effekt än det.

O vad ni är underbara i allt ert stöd!!!!

Jag har tagit en långpromenad i solen idag och hittat vårlök, tussilago, scilla, mm... det är ljuvligt ute i naturen och så vackert i rabatterna just nu....

Jag har mycket känslor nu... de var nog dolda bakom paranoian och rädslorna i höstas/vintras... röster är för mig ett sätt att slippa ångest.... tror faktiskt att jag känner mer vanliga känslor nu än utan medicin...

Deppigheten lättade lite efter promenaden... ska försöka vara ute lite mer...

Ska försöka stå ut med känslorna av att vara udda och nere och träffa lite folk ändå.... Du har nog rätt, Undrande, sårbarhetetn får jag stå ut med...

Övergivenheteskänslorna kanske ligger mest hos mig... när man inte orkar kontakt är det svårt att få bra kontakt med andra...

Nissegossen, jag tror att folk sviker en... men kanske inte med avsikt... det kanske bara blir så... och man kanske måste förlåta... och kunna träffas igen ändå...

Tack Geta, Harriet, och Linnea för ord om att det är okay att gråta, att jag kan vara glad för att jag gråter.... då behöver jag inte skämmas... utan kan vara tacksam för att ledsenheten finns...

Var annars kan man få så mycket stöd som här?....

En stor kram till er alla!!!

Isa-Alise