Depression omöjliggör ofta motion. Även kroppen blir orkeslös, inte bara hjärnan. Katatoniliknande symptom ger en konstig gångstil - risk för saker som hälsporre, benskador med mera // fröken partypooper.
När jag blev sjuk senaste gången så fick jag nån sorts grav depression blandat med ångest och lite konstiga hallucinationer. Då kunde jag knappt motionera nånting eftersom jag samtidigt fick fel på magen och hade svårt att äta. Svårt att äta=orkeslös.
Vid lätt ångest så tycker jag motion är jättebra, då kan det hjälpa att gå till gymmet och köra riktigt hårt en sväng.
Motion kan vara räddningen för den som inte vill bli sockersjuk eller hamna i träsket runt det metabola syndromet[/url:3pabaiqm].
Det lönar sig att träna, eller rättare sagt att ha ett naturligt förhållningsätt till sin kropp. Den är konstruerad för att vandra och röra sig i en kuperad terräng.
Träning och Schizofreni[/url:3pabaiqm] Vid schizofreni är det sannolikt betydligt mycket mer lönsamt än annars att träna regelbundet och långsiktigt av den enkla anledningen att man har mer att vinna på det. Det är inte så viktigt att träna jättemycket en vecka om året för att sedan sluta helt, det viktiga är snarare att finna en fungerande rytm med träning under året.
