Hej allihop. Jag snubblade över det här forumet av en slump, och vill mest skriva av mej lite. Vet inte om jag har schizofreni eller nåt annat... nåt fel är det ju iaf.
Från att jag var c:a tio år gammal hade jag vanföreställningar. Bl a att min spegelbild var en demon som var ute efter mej, så att jag alltid fick akta mej för att råka synas i en reflekterande yta. Jag trodde att demoner ville döda mej när jag sov, men att man kunde skydda sej mot dom genom diverse ritualer, som hela tiden blev mer och mer tidskrävande, det var som att demonerna utvecklade mer och mer "tolerans-nivå"... Jag kunde också liksom få black-outer, så helt plötsligt kunde jag upptäcka att jag t ex satt i klassrummet i skolan utan att veta hur jag kommit dit. (Detta var bara ett axplock, skulle kunna skriva flera sidor om detta.)
I tonåren blev det mer av och till. Jag kunde ha hyfsat långa perioder då jag var mer normal i skallen, och då kunde jag också ta igen det jag missat i skolan under dom dåliga perioderna, så det funkade på nåt sätt.
Det finns mycket psykisk sjukdom i min familj, men också mycket skam kring detta, så det var inte tal om att gå till nåt psyk med mej.
När jag flyttade hemifrån blev jag först bättre. Men delvis berodde det nog på självmedicinering med alkohol, som sen ballade ur och slutade att funka så speciellt "medicinskt". Sen klappade jag ihop. Jag trodde då att psykiatrin var ute efter mej på nåt sätt, men en kompis som jag litade på övertalade mej att gå till en psykiater som hon länge hade gått hos för depression, och som hon gick i god för. Jag testade olika mediciner, men det som hjälpte var haldol och xanor.
Så småningom kunde jag trappa ner på xanoret och inte behöva äta det varje dag. Efter nåt halvår eller år kanske (minns inte exakt, då detta var tolv-tretton år sen) kunde jag sluta med haldol.
Sen var det rätt många år då jag fick sämre perioder ibland och gick tillbaka till haldol, men däremellan klarade mej utan. Jobbade halvtid, vilket jag fick sjukskriva mej från ibland, men för det mesta klarade jag att jobba halvtid. Hade ett redigt återfall när jag blev inlagd och fick äta mycket haldol igen, pga en hemsk händelse i mitt privatliv, men återhämtade mej...
Dom senaste åren har jag jobbat heltid på ett jobb där jag kan flexa mycket själv med mina arbetstider. Det gör inget om jag inte får så mycket gjort en viss vecka, för jag har möjlighet att väga upp det med lite hårdare jobb nästa vecka, osv. Det jämnar ut sej i längden. Hela tiden har det varit så att jag upplever att en massa tankar mals fram av ett "maskineri" i huvudet, snarare än att det är jag själv som tänker dom, att jag ibland hör nånting som andra inte kan höra, att mitt minne kan vara helt snett så jag minns saker totalt annorlunda än alla andra, kan vara lite allt möjligt jox. Och jag måste hela tiden anstränga mej för att hantera allt detta, jag tror det är anledningen till att jag måste sova minst nio timmar per natt för att inte bli trött. Men jag har ändå levt ett normalt liv, mått bra på det stora hela, och jobbat heltid.
I somras så var jag dock på en jobbrelaterad utlandsresa i tio dagar. Rätt intensivt, med mycket arbete. Jag fick en så otroligt intensiv känsla av att ha förflyttats bakåt i tiden... till ett snitt av min barndom, som bevarats i en kammare, under jorden, och det som liknade himmel var i själva verket taket på kammaren. Jag försökte förtränga denna känsla men det gick inte, jag blev så utmattad att jag bröt ihop och grät (dock hände detta när ingen såg, så jag slapp förklara det). Till slut började jag resonera med mej själv såhär istället, eftersom jag inte klarade av att förtränga eller ruska av känslan: Okej, jag har förflyttats ner i denna kammare, bakåt i tiden. För jag har ett uppdrag att utföra. [enter mina arbetsuppgifter där.] När jag utfört detta uppdrag får jag komma hem igen. Jag måste vara stark, jag måste utföra uppdraget, så får jag komma hem.
Jag lyckas göra allt jag skulle under veckan, t o m imponera lite med mina insatser...
Kom hem, fortsatte jobba. Kände mej som en supermänniska som klarade allt. Började dock mer och mer resonera med mej själv när skallen var extra rörig... Tog upp gamla ritualer från när jag var barn, när jag jobbade hemma klarade jag först inte av att fokusera på mina arbetsuppgifter eftersom skallen var så rörig, så jag målade magiska tecken i ansiktet och kände sen hur jag blev lugn och fokuserad, och kunde fortsätta att jobba heltid och göra det jag skulle.
Men ja, till slut liksom kraschade allting. Jag började blanda ihop vad som var minnen av tidigare delar av mitt liv, vad som var fantasier om hur saker och ting skulle ha kunnat vara, och vad som faktiskt var verkligheten - fick anstränga mej till max för att komma ihåg vad som var vad. Plus att jag har börjat se små skepnader som helt plötsligt springer genom huset, men alltid bara i utkanten av synfältet. Plus att jag börjat känna mej stenhårt iakttagen, och demonerna börjar komma tillbaks om natten. Min man tyckte jag skulle sjukskriva mej och dom på jobbet började tycka att jag skulle sjukskriva mej, och nu är jag till slut sjukskriven och ska träffa företagsläkaren i övermorgon.
Det är så jobbigt, för jag hade vant mej vid att tänka på mej själv som f d psykiskt sjuk. Även fast jag hela tiden haft ett lite underligt fungerande psyke och behövt hantera det på olika sätt... Men eftersom jag jobbat heltid och levt ett normalt liv har det ändå känts som att min psykiska sjukdom är FÖRE DETTA. Men det var den väl inte. Nåt permanent fel är det ju. Suck.
Författare till inlägg
