Anonym, möjligt att jag överdriver åt andra hållet nu efter att först ha överdrivit åt ena...
Jag har så lätt för att börja tänka att jag inte är ett dugg psykiskt sjuk, jag är lika frisk som vem som helst, för jag har ju ett jobb som jag klarar av och lever ett vanligt liv.
Så händer då detta.
Utomlands tio dagar, borta från min man, borta från min vanliga miljö och mina vanliga rutiner. Och PANG säger det i skallen, helt plötsligt befinner man sej i underjorden, i dåtiden, bryter ihop och gråter varje dag på väg från Hotell till arbetsplats när ingen ser för att det är så j-a hemskt att ha fångats i underjorden och dåtiden, och väl hemma igen så drömmer jag mardrömmar nästan varje natt om den här utlandsvistelsen, månad efter månad... Jag bara drömmer att jag är tillbaka tid, i dåtiden och underjorden, och inte kan ta mej hem.
Och vad ska man säga till folk? Jag var på tio dagars utlandsresa i arbetet, jag träffade sjyssta trevliga människor som uppskattade det jobb jag gjorde, och det var så fruktansvärt att jag blev helt traumatiserad?
Det finns inget man kan säga som inte låter helt sjukt. Alltså problemet var ju tillbaka-till-det-förflutna-och-ner-i-underjorden-upplevelsen. Det var den som var så hemsk att jag sen drömmer mardrömmar i månader och har svårt att tro att jag verkligen är tillbaks hemma och i nutiden...
Men då inser jag liksom med en chock att fan, det här går ju inte att förklara utan att låta helt whacko.
Så då kanske jag är helt whacko då.
Tänker jag.
Författare till inlägg
