Hoppsan, glömde visst logga in igen... ja det var alltså JAG som hällt vatten på datorn av misstag och sen inte varit på internet ett tag...
Jag har iaf varit hos företagsläkaren nu, och fått remiss till psykiater. Jag har tänkt själv att jag kanske måste ha nån medicin i samband med jobb-relaterade [i:1yltyrvp]resor[/i:1yltyrvp], även om jag kan gå omedicinerad så länge mitt liv flyter på i sina helt vanliga rutiner... jag ska prata med psykiatern om saken. Det kanske verkar lite dumt att öht ha ett jobb där man ska ut och resa ibland om man inte är riktigt frisk i huvudet, men på många andra sätt är det ett perfekt jobb. Jag kan ju bestämma mina arbetstider själv till stor del själv, det är jättebra (när jag hade ett nio-till-fem-jobb var jag tvungen att sjukskriva mej ganska ofta fast jag bara jobbade halvtid då), plus att det råder stor tolerans mot medarbetare som är lite, tja, konstiga eller excentriska av sej.
Det var säkert jättedumt av mej att skriva som jag gjorde, att det vore skönt att få en "etikett" på sej så man slipper dra sitt livs historia jämt när man ska förklara hur man är... Schizofreni är väl inte den roligaste "etiketten" man kan ha. Förlåt om nån blev förolämpad. Men iaf, hoppas man kan vara medlem här även om man skulle ha nån annan form av psykos-problem än just schizofreni. Jag tyckte det var skönt att sitta och läsa runt på det här forumet, t ex läsa på "vanföreställningar", och se att det finns folk som haft liknande upplevelser som man själv... Nu hittar jag inte tråden, men det var en tjej som beskrev att hon var rädd för ormar som skulle slingra sej upp i sängen om natten. Beskrivningen som hon gav var exakt likadant som nåt jag själv upplevt, om man bara byter ut "ormar" mot "foster".
Jag har annars aldrig träffat nån (som jag vet) som har psykotiska problem (undantaget folk som hållit på med droger, men det är ju lite annan form av problem). Dom flesta som har nån sorts psykiska problem som påverkar jobb, socialt liv osv verkar ha just depression. När jag gick som mest hos psykiater liksom pendlade jag mellan nån sorts bisarr stolthet över att jag inte hade den där gamla vanliga depressionen som alla andra verkar dras med, och att känna mej sjukt ensam eftersom jag inte träffat nån annan som hade såna problem som mej. Jag har världens bästa man som är ett enormt stöd, men han har också bara haft depression (som han varit sjukskriven och gått i terapi för), så det är lite svårt för honom att sätta sej in i hur det är att ha psykos.
Författare till inlägg
