- Inlägg: 12813
- Du är här:
- Hem
- Forum
- Profil för mono-path
Någon som vet hur man kommer ur?
Därför tycker jag att du bör acceptera läget som det är, och inte kräva sånt av dig själv som du inte förmår... en annan dag kommer känslorna - och då blir du dubbelt glad!
Gilla läget... det räcker...
Drummer skrev: Du nämde social fobi tidigare traxy. Vet du riktigt vad social fobi är? Social fobi är en rädsla att stå i fokus för andra människors blickar. Man rodnar, pratar oklart och är nervös på rösten. Man upplever sig skämmig och pinsam! Andra upplever en tråkig och avisar en väldigt lätt. Man kan ha svårt att agera när andra människor granskar en. Jag vet hur det är att ha social fobi vid ångest. Utan tvekan den värsta ångestformen som lätt ger självmordstankar.
Mjo jag kan endast prata med folk ifall jag vet om att dom vill prata med mej annars kan jag inte prata med dem.
Så jag står alltid o väntar på att folk ska prata med mej men jag kan inte gå fram till dem för att jag får ångest då.
Jag är ganska tyst när jag är omgiven av folk och svarar endast ifall någon frågar mej något.
Jag kan aldrig starta en konversation för att jag får ångest för det.
Solitude skrev: Hur känns det när du dricker? Blir det lättare att prata med folk och känner du glädje då?
Nej jag dämpar bara smärtan och jag dricker alltid ensam.
Isa-Alise skrev: När min bror fick barn och satte babyn i mitt knä kände jag bara: "Hur länge måste jag hålla i ungen innan jag kan lämna tillbaka henne för att inte vara oartig?" jag orkade helt enkelt inte med små barn just då. Men numera gillar jag att passa barn. Orken har kommit tillbaka, och med den känslor och glädje!
Därför tycker jag att du bör acceptera läget som det är, och inte kräva sånt av dig själv som du inte förmår... en annan dag kommer känslorna - och då blir du dubbelt glad!
Gilla läget... det räcker...
jag får tankar såsom "varför ska jag hålla detta barnet det är inte mitt?" sedan ger jag han tebax te mamma o går in på mitt rum.
När jag var ung på mellanstadiet-högstadiet så upplevde jag att jag aldrig blev tagen på allvar. Jag var nog ganska älskad men inte respekterad. Nu när man mår dåligt så är man rädd att man ska bli behandlad så igen.