Gudpsykos?

Hej Bara på låtsas! Det där med en straffande Gud, vad du än har fått det ifrån så ta det lugnt! Gud är kärleken, det är ordet! Gud som en straffande Gud hör hemma i Gamla Testamentet, och det är överhögheten (läs politiker och prästerskap) som satt honom på denna piedestal.

Jag kan nämna att vi får alla vad vi förtjänar, någon gång men varför gissel och tagelstjorta på? Det löser totalt ingenting, det gör dig bara slav under en Gud som inte är värd dig! Kom i ihåg det!

Lev som du vill och bryt helst inte mot några lagar, men om du skulle göra det, så varför skulle Gud straffa just dig för det?

Jag hoppas du kan gå härifrån utan skulkänslor, för det var därför Jesus predikade sin lära när han var på den här planeten.

Gå och synda icke mera! Ty du är förlåten!

Jag upplever att jag är sänd speciellt, med en speciell uppgift. För att min uppgift ska tydliggöras måste jag dock oskadliggöra det onda i mig. Det onda regerar mig i form av ett superintelligent överjag som styr mina tankar och handlingar. För det mesta när jag pratar med folk eller handlar i olika situationer känner jag att parallella tankar löper genom hjärnan och jag försöker alltid hitta syftet bakom att jag säger eller gör si och så. Jag finns inte egentligen, jag är bara en marionett i händerna på den övre makten.

Min syn på gud tar upp 70% av min vakna tid numera och det känns som om det börjar spåra ur. Men ni har rätt om att det förmodligen inte är någon psykos/vanföreställning, men jag är väldigt vilsen i min tro. Jag vet knappt ens om jag tror ibland. Folk omkring mig säger att jag är psykotisk när jag pratar om det, dom som tror starkt på Gud också.....det får mig lite orolig. För säger folk att jag drabblar för mycket så ska man ju försöka ta det på allvar. Jag har väldigt svårt att tänka mig en förlåtande och varm Gud, min Gud verkar snarare vilja visa "vem som bestämmer" mest hela tiden och utfärdar straff hit och dit för att man minsann ska få veta att man har gjort fel. Dom snälla och fina sakerna i livet känns ibland för få. Men jag är även väldigt tacksam för allt jag har fått, för sammanlagt är det väldigt mycket fina saker som hänt mig i livet.

Men det finns ju liksom ingen som kan ge mig ordentliga svar? Ingen vet ju egentligen, det är ju bara spekulationer alltihopa....men ska jag gå efter vad jag upplevt med Gud så är Gud varken en varmhjärtat Gud eller en bestraffande hatande Gud....utan mer 50/50. Precis som vi människor verkar Gud kunna bli arg/besviken/bestraffande, och glad/generös/omtänksam. Jag kan inte riktigt förstå allt som händer mig, varför jag ska ha det just såhär och inte är värdlens rikaste och lyckligaste man, eller varför jag inte rä ett svältande barn i afrika? Vad är det som avgör allt det här, är allt bara en slump eller får man "vad man förtjänar"?

Det här är nog något som inte går att medicinera bort. Gud försvinner inte med lite neuroleptika.

Är tacksam för alla VETTIGA svar, det är ganska ovanligt med det här på forumet numera. Mest bara drabbel. Fortsätt såhär istället, då känns det mer som ett stöd, vi måste ta varann på allvar ibland också! :be

Hej bara_på_låtsas! Har du tänkt på att det kanske inte är någon Gud som vill dig något. Det finns ju andra krafter i tillvaron.

Att ondskan finns är ju bara att titta på TV eller bara i en tidning. Vi lever i den ondes våld. Det här är hans verklighet och inte ett paradis.

Men däremot så har Jesus gått till paradiset och sänt en hjälpare som hjälper oss när vi behöver det. Glöm inte att det finns något som kallas Änglar också.

Jag känner igen det där bara_på_låtsas. Jag kan bara berätta hur det har varit för mig.
Jag har haft och har ibland när jag är dålig, en väldigt självkritisk röst. Som tycker allt jag gör är kasst och klankar ner på precis allt jag gör.
Du får inte blanda ihop detta med gud. Jag själv är troende och jag har aldrig hört gud som en röst för min egen del.
Gud är mer en känsla som kommer innifrån för mig, aldrig en röst! För den självkritiska rösten jag har verkar väldigt gärna tycka att den är gud.
Utan gud vet jag inte vad det blivit av mig. Jag var världens största ateist när jag var yngre och gav till och med gud fingret vid ett tillfälle.
Det är något som jag aldrig kommer att göra igen, utan gud hade det inte gått och jag är väldigt tacksam för vad han gjort för mig.
Jag vet inte om det är detta som är problemet för dig med en "straffande gud". Vet heller inte om du också har problem med den här självkritiska rösten som jag har.

mvh Fredrik

Jag tänker mig ett världskarma där allt jag och alla andra gör resulterar i saker. T ex ett krig kanske utbryter för att tillräckligt många människor gjort onda gärningar MEN inte i samband med den egentliga händelsen... som att; om jag gör någonting dåligt så straffas antingen jag eller någon annan eller HELA VÄRLDEN eftersom det finns ett världskarma, dvs. allting jag och alla andra gör påverkar världskarman.