mitt livs största experiment

Intressant att få läsa om hur ditt experiment går! 3.5 månader utan antipsykotika är inte så mycket om man ser till hjärnans kemi, men det känns nog som en lång tid eftersom det inte går att må jättebra omedelbart...

Bra att du känner dig starkare och tryggare. Det är nog hjärnan som börjat sköta om stabiliteten på egen hand igen efter medicinens härjningar. "Elefant i glasbutik" kallade PSR det i ett inlägg för inte längesedan. Ja, själv har jag min elefant där och får fortsätta med det. Skönt att höra att du slipper.

Trevlig helg och trevlig resa!

Jag äter fortfarande citalopram. Kan inte känna av några biverkningar, så det lär jag nog fortsätta göra ett tag tilll. Synd att jag inte kan dricka alkohol tillsammans med det bara.

Sedan brukar jag kunna ta någon atarax då och då. Inte så mycket för att de dämpar oron (för de gör de inte, extrem panikångest kan de dämpa) men mera för att jag blir trött av dom.

Får säga att det har varit en obehaglig resa på många sätt det här. Neuroleptika var kanske nödvändigt till en början, även om jag ibland
är lite tveksam. Det som har hänt har hänt och jag får se framåt istället.

Jaha då var man här, nästan precis ett år efter min mentala härdsmälta. Precis varit hos läkaren, det blir ingen mer sjukskrivning. Så från och med nästa vecka är det 100% som gäller. Om det förut har kännts som om jag måste försöka och kämpa för att klara av att komma tillbaka, så känns det nu som om 'jaha, det klart jag klarar av det'.

Jag har fått tillbaka mitt lugn och min inre trygghet, mina tankar cirklar inte alls runt i banor om att jag skulle vara sjuk. Lider inte alls av ångest eller stress längre. Sover bra. Jag mår bra och känner mig stark helt enkelt. Visst finns det kvar tvivel på hur mycket jag klarar av, jag vill absolut inte gå nära den där gränsen igen. Men att jobba 100% ska verkligen inte vara några problem. Känner dock att jag inte har den där övermänskliga motivationen och fokuset längre, men vad tusan. Det är ju inte särskilt hälsosamt att ha heller.

Kanske det bästa jag gjorde var att äta anti-depressiva i tre månader (det har jag slutat med och äter ingen neuroleptika heller). Det var nog väldigt viktigt, det var nog först då jag fick tid att bearbeta saker och lämna de bakom mig. Något annat jag kan tycka var viktigt är att jag precis hela tiden verkligen har försökt och kämpat för att må bättre. Försökt hitta de lösningar som är bra för mig. Tagit varje gnutta av hopp och glädje och segat mig fram steg för steg. Mod är nog en annan viktig egenskap hos mig och att jag lätt förlåter människor. Vågar man inte utmana sin ångest, så är det nog svårt att besegra den. Det kanske låter som om jag gick igenom det här utan att det satt några spår, så är det ju inte. Jag känner mig både starkare och svagare efter den här resan. Kanske var bra med en timeout och få tänka igenom vad som är viktigt i livet.

Träffar fortfarande min tjej sedan 3 månader, det känns bra även om relationer också ger lite bekymmer, ungefär lika mycket bekymmer som att vara singel.. MFF spelar för jävla dåligt och det är ju också ett bekymmer. Vet inte hur jag ska planera min semester, det är också ett bekymmer. Men så är livet för alla, det finns lite bekymmer och sånt får man hantera. Just i den här stunden njuter jag bara av vårvärmen utanför fönstren och att allt står i blom.

Önskar er alla det allra bästa,
Molgan

Önskar dig och din kärlek allt gott! Va, bra att det gått så bra för dig med jobbet och att du nu är helt medicinfri!

Men, lämna nu oss inte i ovisshet om fortsättningen! Det är så förbaskat sällsynt att någon som har haft en psykos kommer tillbaka och kommit igång med jobb!

Det föder nytt hopp hos många! Fler nyheter från Mållilla, där bara goda nyheter i tidningen får införas! :lol: :lol: :lol: