mitt livs största experiment

All sympati för din rädsla och oro. Håller tummarna!

Bra att det här görs i samråd med din läkare. Ju mer planerat desto mindre är risken att du faller igenom allt för mycket om du får återfall.

Har full förståelse för att du inte vill ta medicin i onödan. Schizofreni och psykos kan ju också låta skrämmande. Att 'bli galen' är en av de saker människor fruktar mest. Jag skulle tom påstå att bara fruktan för galenskap i sig kan driva en människa in i galenskap, i ren panik dvs.

Men, om det nu är schizofreni, och om medicinering blir en varaktig del i ditt liv hoppas jag att du i Viska både kan känna igen dig i andra, och se att livet kan funka rätt bra trots psykisk skörhet. Med tiden kan den bli hanterbar och på vissa sätt också en tillgång.

Men visst, jag tycker själv det tar emot att under lång, lång tid behöva mediciner, men alternativet är många gånger så väldigt mycket sämre. Är det 'rätt' medicin är det ju trots allt bara ett par tabletter om dagen. Ur ett rationellt perspektiv är det en total bagatell. Rent rationellt är dessa tabletter att föredra framför mänder av annan medicinsk behandlig. Piller är också portabla och möjliga att ta med sig på semesterresan, jobbet mm mm. Stomi (påse på magen) innebär en hel del inskränkningar i livet och påverkar psyket.

klovis,

Lycka till klovis. Jag har försökt sluta 2 gånger med min medicin, fast det har inte lyckats någon gång och nu vill jag inte försöka igen.

Min läkare ville ha det till att jag hade paranoid psykos. Men det tror inte jag att jag har, jag tror det är schizofreni.

Men just nu lever jag ett helt vanligt liv trots min shizofreni. Och jag mår väldigt bra, bara något lite hösttrött just nu.

Jag tycker du skall fortsätta skriva här på viska och berätta hur du känner dig. För om du skulle bli sämre igen, så är det bästa att inte låta det gå för långt. Var öppen mot din läkare vad det är som händer med dig och hur du mår.

Glöm inte skriva här på viska hur du mår.

kram Fredrik

När jag hade gått i psykoterapi hos en läkare några år så satte hon ut neuroleptikan. Inom några månader blev jag psykotisk.
Det är så starka känslor som trycks tillbaka med medicin. Känslorna poppar upp i stor skala inom ett år.
Det är min erfarenhet.
Nu kanske det går att trappa ner trappstegsvis så att man inte sätter ut medicinen helt på en gång.

Det finns studier gjorda på personer med schizofreni och 90 % får återfall i psykos om man slutar med antipsykotika. Återfallet kommer inte direkt utan kan ibland dröja upp till 2 år. Antipsykotika dämpar alltså inte bara psykossymptom utan förebygger också återfall i psykos.

Jag skulle rekommendera att du långsamt trappade ner dosen av antipsykotika istället för att sluta tvärt. Hoppas att du kommer att få en framgångsrik avslutning av medicineringen och att du fortsätter att vara frisk efteråt.

Gått tre veckor utan medicin och jag känner att jag mår MYCKET bättre utan att äta mediciner. Varje dag är inte längre en kamp mot att må dåligt. Tycker inte jag har några konstiga tankebanor, även om jag är på vakt över att finna paranoida inslag i min vardag. Känner mig inte alls paranoid, fast det är jobbigt att känna att jag behöver vara på vakt. Händer det, så händer det nog oavsett vad jag gör. Jag måste sluta tänka på det och sluta tänka på det som varit.

Har fått en samtalskontakt som är sjuksköterska på psykoskliniken. Hon tror inte jag har schizofreni och det tror inte annan kurator som har hand om utbrända doktorander heller. Ingen tror det förutom min läkare som satte grillerna i mitt huvud. Ja suck, önskar hon inte gjort det. Önskar att jag inte hade fått neuroleptika till att börja med. Det säger sig själv att de som inte behöver medicinen mår dåligt av att ta den och det sa sjuksköterskan också. Jag var högst gränspsykotisk när jag träffade min första läkare och jag blev inte ens inlagd.

Det är dock 3 veckor kvar innan abilify lämnar kroppen. Det ska ta 6 veckor enligt sjuksköterskan.

6 veckor utan neuroleptika och jag tycker det går hur bra som helst. Fick en släng av ångest och depression för någon vecka sedan när jag skulle börja jobba 25% igen. Så nu får jag äta citalopram och det har börjar funka bra tycker jag. Jättemycket lättare att tänka positivt när man inte behöver ha de fysiska symptomen på depression.

Det går bra och jobba mina två timmar/dag också, inga som helst stressymptom och jag får en del gjort också. Så det känns lungt, de mentala förutsättningarna finns kvar.

Känns som citalopram var grundbulten som behövdes för att jag skulle kunna börja bygga upp mig själv igen. Jag riktigt känner lugnet i magen och det gör mig glad. Har slutat fundera så mycket i banor om att jag skulle vara schizofren och få fler psykoser också. Jag har verkligen inga tankar som skulle kunna vara psykotiska symptom. Jag ska låta den friska delen av mig själv ta över helt och hållet nu.

Kram,
Molgan