Har du någonsin köpt narkotikaklassade läkemedel olagligt?

Jag har samma erfarenhet. Gång på gång, på gång på gång på gång så står det att jag på alla möjliga sätt förutom att vara en fara för mig själv även är det för andra.

Varifrån kommer det? Jo, för att jag gjort våldsamt motstånd och ibland tillgripigt fysiska medel för att frigöra mig själv från vissa situationer. Jag har långt ifrån slagit någon på käften, jag har inte heller mordhotat någon, jag är ingen pedofil och har aldrig våldtagit någon. Det var alltså för mitt motstånd vid t ex bältesläggningar som gjorde att jag började klassas som en fara för mig själv. Men allvarligt talat, bältesläggning är till för patienter som inte är särskilt motiverade till någonting och som är aggressiva. Det är klart att man gör motstånd när det är kanske 15, många av dom totalt okända, intetsägande vårdare i vita rockar som står runt mig medan larmet piper och man hör polisens sirener utanför huset. Det är en naturlig reaktion.

Varför dom hade så svårt att hantera mig vet jag inte riktigt. Jag mådde visserligen otroligt dåligt ofta, och försökte skada mig på alla möjliga sätt. Jag ryckte personalens nycklar och överfallslarm. Jag var ibland så ledsen att jag var tvungen att isoleras för att kunna vårda övriga patienter. Vad det var för skillnad på mina gråt jämfört med grannen i rummet bredvid förstår jag inte.

Deras stora problem var nog att jag inte påverkas namnvärt av någon medicin. Jag blir inte knockad av någonting. Förutom av hästdoserna av narkosmedicinerna jag fick under någon av alla mina hundratals operationer som jag utfört. Och jag blev visserligen ganska slö av 400 mg Cisordinol-Acutard kombinerat med 200-400 mg Cisordinol Depot fast även det vara väldigt tillfälligt.

Jag har blivit rapporterad till Socialstyrelsen enligt individrapportering 61 gånger under min extremt långa vårdtid. Dom bältade mig ofta för att jag skrev. Utan att överhuvudtaget vara kroppsligt våldsam. Jag vet inte hur många gånger dom tryckte på det stora larmet så att polisen fick komma. Ofta till ingen nytta. Polisen suckade och frågade vad dom skulle göra åt mig när dom redan hade fixerat mig i bältet. Eller när jag redan var övermannad på alla sätt. Jag har varit med om att stora larmet satts på även efter att jag varit bältad på 5 punkter av min redan då extremt magra kropp.

Varför kunde dom inte hantera mig, en anorektisk kille på runt 25-30 år som vägde drygt 40-45 kilo. Under den större delen av min vårdtid. Jag kunde ingen kung fu, och jag var aldrig helt oresonlig som många andra av intensivvårdspatienterna.

Ändå så blev jag kvar där månad efter månad, länsrättsförhandling efter länsrättsförhandling. Tills en helt galen läkare skrev av min tvångsvård utan att ens fråga hur jag mådde. När dom behållde mitt extravak ändå till dörrarna för att sedan släppa ut mig. Dom släppte ut mig under pågående extravak. Så löd läkarordinationen. Jag började behandlas som en psykiatriskt palliativpatient.

Det är nog just det som gör mig så besviken. Att jag blev klassad som hopplös över natten. Efter en händelse. Och vad gör man när någon är en palliativ patient? Man släpper helst hem dom.

Ja, Sylviaplath, jag har haft en extremt bisarr vård. På många sätt. Jag har mött änglalika själar som hjälpte mig mer än vad dom hade befogenhet till. Dom lät mig baka på avdelningen där man egentligen skulle äta på plasttallrikar. En i personalen kom överens med sjuksköterskan att låta mig gå utanför dörren från avdelningen bara för ett ögonblick för att jag skulle slippa dom hemska skriken av den senast intagna patienten. Dom som matade mig med fruktklyftor, och körde förbi en stor matvaruaffär för min skull på väg till jobbet för att köpa sådant som dom inte hade i den lilla affären som dom i vanliga fall brukade handla åt mig i. En gång så lät dom mig till och med raka mig med en rakhyvel. Och det är klart att jag mådde bättre efter sådana tillfällen, då jag faktiskt inte känt mig som en fånge, om än bara i några minuter.

Men jag har också stött på destruktiv personal. Vissa har stoppat om mig i sängen, stuckit mig över håret, kammat mig, suttit och kramat mig i ångestattacker. Jag blev behandlad som ett barn av dessa sköterskor. Dom som erbjöd mig klistermärken att förgylla mitt rum med. Eller dom som tog på sig en clownnäsa för min skull. Trots att jag var över 25 år. En man. Inte ett barn.

Sedan så har jag stött på raka motsatsen. Dom som satt längst bort från min säng, tuggade tuggummi och löste korsord medan jag skrek. Helt opåverkade. Utan att ens erbjuda en promenad ut i korridoren eller en våtservett för att friska upp mitt ansikte lite grann. Dessa personer gjorde mig så ledsna. Jag har inte något jävla museiföremål. Jag var en människa. Vilken människa klarar sig utan någon som helst mänsklighet? Dom som tog min matvägran så allvarligt att dom inte ens kom in för att fråga om jag ändå inte ville ha någon fika. "Han säger ju alltid nej, ändåså". Men tänk om jag just för att vaket just då erbjudit lite fika hade tackat ja. Och besegrat mitt monster.

Fast det gick ju inte. Dom var ju så inne i sitt korsord. Eller kriminalromaner. Eller uppsatsskrivande.

Jag vet inte riktigt vad det var som gick fel, men något var det. Jag var inte så jobbig som dom tycker att jag var. Hade dom bara försökt på något annat sätt så hade det säkert gått vid många tillfällen. Fast det kunde ju dom inte veta.

Oj. Detta blev långt. Jag blev inspirerad av Sylviaplaths lilla berättelse om sig själv. Jag har skrivit på detta tema flera gånger, fast alltid med olika huvudteman. Så jag hoppas att det blir till någon läsglädje för någon.

:rolleyes: .?

Mammas son skrev: Jag har samma erfarenhet. Gång på gång, på gång på gång på gång så står det att jag på alla möjliga sätt förutom att vara en fara för mig själv även är det för andra.

Varifrån kommer det? Jo, för att jag gjort våldsamt motstånd och ibland tillgripigt fysiska medel för att frigöra mig själv från vissa situationer. Jag har långt ifrån slagit någon på käften, jag har inte heller mordhotat någon, jag är ingen pedofil och har aldrig våldtagit någon. Det var alltså för mitt motstånd vid t ex bältesläggningar som gjorde att jag började klassas som en fara för mig själv. Men allvarligt talat, bältesläggning är till för patienter som inte är särskilt motiverade till någonting och som är aggressiva. Det är klart att man gör motstånd när det är kanske 15, många av dom totalt okända, intetsägande vårdare i vita rockar som står runt mig medan larmet piper och man hör polisens sirener utanför huset. Det är en naturlig reaktion.

Varför dom hade så svårt att hantera mig vet jag inte riktigt. Jag mådde visserligen otroligt dåligt ofta, och försökte skada mig på alla möjliga sätt. Jag ryckte personalens nycklar och överfallslarm. Jag var ibland så ledsen att jag var tvungen att isoleras för att kunna vårda övriga patienter. Vad det var för skillnad på mina gråt jämfört med grannen i rummet bredvid förstår jag inte.

Deras stora problem var nog att jag inte påverkas namnvärt av någon medicin. Jag blir inte knockad av någonting. Förutom av hästdoserna av narkosmedicinerna jag fick under någon av alla mina hundratals operationer som jag utfört. Och jag blev visserligen ganska slö av 400 mg Cisordinol-Acutard kombinerat med 200-400 mg Cisordinol Depot fast även det vara väldigt tillfälligt.

Jag har blivit rapporterad till Socialstyrelsen enligt individrapportering 61 gånger under min extremt långa vårdtid. Dom bältade mig ofta för att jag skrev. Utan att överhuvudtaget vara kroppsligt våldsam. Jag vet inte hur många gånger dom tryckte på det stora larmet så att polisen fick komma. Ofta till ingen nytta. Polisen suckade och frågade vad dom skulle göra åt mig när dom redan hade fixerat mig i bältet. Eller när jag redan var övermannad på alla sätt. Jag har varit med om att stora larmet satts på även efter att jag varit bältad på 5 punkter av min redan då extremt magra kropp.

Varför kunde dom inte hantera mig, en anorektisk kille på runt 25-30 år som vägde drygt 40-45 kilo. Under den större delen av min vårdtid. Jag kunde ingen kung fu, och jag var aldrig helt oresonlig som många andra av intensivvårdspatienterna.

Ändå så blev jag kvar där månad efter månad, länsrättsförhandling efter länsrättsförhandling. Tills en helt galen läkare skrev av min tvångsvård utan att ens fråga hur jag mådde. När dom behållde mitt extravak ändå till dörrarna för att sedan släppa ut mig. Dom släppte ut mig under pågående extravak. Så löd läkarordinationen. Jag började behandlas som en psykiatriskt palliativpatient.

Det är nog just det som gör mig så besviken. Att jag blev klassad som hopplös över natten. Efter en händelse. Och vad gör man när någon är en palliativ patient? Man släpper helst hem dom.

Ja, Sylviaplath, jag har haft en extremt bisarr vård. På många sätt. Jag har mött änglalika själar som hjälpte mig mer än vad dom hade befogenhet till. Dom lät mig baka på avdelningen där man egentligen skulle äta på plasttallrikar. En i personalen kom överens med sjuksköterskan att låta mig gå utanför dörren från avdelningen bara för ett ögonblick för att jag skulle slippa dom hemska skriken av den senast intagna patienten. Dom som matade mig med fruktklyftor, och körde förbi en stor matvaruaffär för min skull på väg till jobbet för att köpa sådant som dom inte hade i den lilla affären som dom i vanliga fall brukade handla åt mig i. En gång så lät dom mig till och med raka mig med en rakhyvel. Och det är klart att jag mådde bättre efter sådana tillfällen, då jag faktiskt inte känt mig som en fånge, om än bara i några minuter.

Men jag har också stött på destruktiv personal. Vissa har stoppat om mig i sängen, stuckit mig över håret, kammat mig, suttit och kramat mig i ångestattacker. Jag blev behandlad som ett barn av dessa sköterskor. Dom som erbjöd mig klistermärken att förgylla mitt rum med. Eller dom som tog på sig en clownnäsa för min skull. Trots att jag var över 25 år. En man. Inte ett barn.

Sedan så har jag stött på raka motsatsen. Dom som satt längst bort från min säng, tuggade tuggummi och löste korsord medan jag skrek. Helt opåverkade. Utan att ens erbjuda en promenad ut i korridoren eller en våtservett för att friska upp mitt ansikte lite grann. Dessa personer gjorde mig så ledsna. Jag har inte något jävla museiföremål. Jag var en människa. Vilken människa klarar sig utan någon som helst mänsklighet? Dom som tog min matvägran så allvarligt att dom inte ens kom in för att fråga om jag ändå inte ville ha någon fika. "Han säger ju alltid nej, ändåså". Men tänk om jag just för att vaket just då erbjudit lite fika hade tackat ja. Och besegrat mitt monster.

Fast det gick ju inte. Dom var ju så inne i sitt korsord. Eller kriminalromaner. Eller uppsatsskrivande.

Jag vet inte riktigt vad det var som gick fel, men något var det. Jag var inte så jobbig som dom tycker att jag var. Hade dom bara försökt på något annat sätt så hade det säkert gått vid många tillfällen. Fast det kunde ju dom inte veta.

Oj. Detta blev långt. Jag blev inspirerad av Sylviaplaths lilla berättelse om sig själv. Jag har skrivit på detta tema flera gånger, fast alltid med olika huvudteman. Så jag hoppas att det blir till någon läsglädje för någon.

:rolleyes: .?

Du måste vara ett vandrande apotek med alla preparat du håller på med/hållit på med under ditt liv. .? <!-- s:o --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_surprised.gif" alt="" title="Surprised" /><!-- s:o --> <!-- s:o --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_surprised.gif" alt="" title="Surprised" /><!-- s:o -->

Kan du inte fokusera på något annat?


Skaffa en hobby eller tjej?


Börja träna eller skaffa ett arbete som alla andra?



/Adebisi

Gäst,
Jag har ett fullt köksskåp med mediciner. Radade efter bokstavsordning. Det är en skara med alla möjliga mediciner. Från receptfria värktabletter till tunga smärtstillande. Jag vill nog egentligen inte ha allt där, men jag vill inte göra mig av med allt heller.

Tjejer (och killar med för den delen) har jag så att det räcker faktiskt. Jag är rädd att jag skulle kunna klassas som sexmissbrukare. Eller missbrukare av nära relationer.

Jag tränar i massor. Dagliga promenader, power walks, gymträning, spinning, löpning. Massor. Nu har det inte gått så bra då jag både äter och dricker så dåligt att jag får vård för det. Men annars är det full rulle med mig.

Jag är intresserad av matlagning. Och jag bakar. Jag gillar att läsa och städa. Tittar ganska mycket på tv. Och på senare tid så har jag också skrivit på denna sida. Så jag är långt ifrån ett liggande vrak.

Jag skulle gärna vilja arbeta, när jag mår bra. Tidigare (före jag blev sjuk) så jobbade jag på barnpsyks akutavdelning här på orten. Fast att mina dåliga perioder kan komma ganska plötsligt och ibland med ganska stor kraft så tycker läkaren inte att det överhuvudtaget att något arbete är lämpligt.

Tidigare i år så var det på tal om att börja arbeta lite grann, fast efter mitt läkarbyte så förkastades det förslaget.

Angående mina läkemedel så är allt givetvis på läkarordination. Det är inte så att jag självmedicinerar.

Fast efter allt jag utsatt min kropp för så har jag blivit ganska dålig somatiskt sätt också.

Fast det går framåt. Jag har t ex varit skadefri i ett par månader nu. Och jag har börjat ätträna med ätstörningsteamets personal medan jag är på avdelningen för att näras. Frivilligt.

Fast mitt liv är som en berg- och dalbana. Ömsom upp, och ömsom ner. Ibland sakta och ibland snabbt. Ibland förutsägbart ibland helt utan skildring.

Mammas son skrev: Gäst,
Jag har ett fullt köksskåp med mediciner. Radade efter bokstavsordning. Det är en skara med alla möjliga mediciner. Från receptfria värktabletter till tunga smärtstillande. Jag vill nog egentligen inte ha allt där, men jag vill inte göra mig av med allt heller.

Tjejer (och killar med för den delen) har jag så att det räcker faktiskt. Jag är rädd att jag skulle kunna klassas som sexmissbrukare. Eller missbrukare av nära relationer.

Jag tränar i massor. Dagliga promenader, power walks, gymträning, spinning, löpning. Massor. Nu har det inte gått så bra då jag både äter och dricker så dåligt att jag får vård för det. Men annars är det full rulle med mig.

Jag är intresserad av matlagning. Och jag bakar. Jag gillar att läsa och städa. Tittar ganska mycket på tv. Och på senare tid så har jag också skrivit på denna sida. Så jag är långt ifrån ett liggande vrak.

Jag skulle gärna vilja arbeta, när jag mår bra. Tidigare (före jag blev sjuk) så jobbade jag på barnpsyks akutavdelning här på orten. Fast att mina dåliga perioder kan komma ganska plötsligt och ibland med ganska stor kraft så tycker läkaren inte att det överhuvudtaget att något arbete är lämpligt.

Tidigare i år så var det på tal om att börja arbeta lite grann, fast efter mitt läkarbyte så förkastades det förslaget.

Angående mina läkemedel så är allt givetvis på läkarordination. Det är inte så att jag självmedicinerar.

Fast efter allt jag utsatt min kropp för så har jag blivit ganska dålig somatiskt sätt också.

Fast det går framåt. Jag har t ex varit skadefri i ett par månader nu. Och jag har börjat ätträna med ätstörningsteamets personal medan jag är på avdelningen för att näras. Frivilligt.

Fast mitt liv är som en berg- och dalbana. Ömsom upp, och ömsom ner. Ibland sakta och ibland snabbt. Ibland förutsägbart ibland helt utan skildring.

Man ser slående likheter mellan dig och Aspergersgirl: SUKTAN EFTER TOTAL UPPMÄRKSAMHET, viljan av att vara insnärd i psykiatrins ekorrhjul och skumvaddskyddade miljö med total uppmärksamhet, uppbackning och stöd; gratis god närande mat, fri kost och logi, sovplats, ingen trist ensamhet i någon nedgången förortslägenhet...

Som Kenneth sa, så vill vissa ju vara kvar, vill bli "daltade med"...slippa ta fundamentalt ansvar och ta emot incitament till att ändra sin destruktiva eller isolerade "livs"-situation...

Vad Mammas Son och ASgirlie har gemensamt, är att ni isolerar er i era glaskulor och stannar där, flummar där inne..mental bunker som en annan säger...

Vad leder det egentligen till?


Vad tillför ni samhället?



mvH/Adebisi

Tänkte på dig häromdagen faktiskt. Det var en artikel i Svenskan om en känd läkare som skrivit böcker, varit med och seglat på The Card (?) och som gjort mycket spännande och äventyrliga saker i sitt liv..... Men..... som också var sexmissbrukare, så som det definieras dvs. I övrigt skötsam på alla sätt. Och begåvad. Men.... med åren blev det uppenbart för honom att han inte klarade fasta relationer. Att den sortens närhet var extremt problematisk. Sex var lätt och trevligt (och gav kickar). Och så upptäckte han till sin fasa att det inte bara var ett fritt val, utan en drog för honom. Och det jobbar han med nu. Har tydligen skrivit en bok om det också. Om suget efter att flörta. Jakten. Och triumfen. Och det andra... som följde honom iallafall. En känsla av tomhet och behov av större och större doser? Äsch... Kanske inte ditt problem. Men eftersom du nu nämnde sex-missbruk ovan kom jag att tänka på det.

Jag har förresten lagt märke till en sak. När någon går till angrepp mot någon annan här på forumet är det ofta en identitetslös "gäst". Det finns några som står för sina ibland hårresande uppfattningar. Men de där riktiga elakheterna är det ofta någon "Gäst" som skriver.
/Sylvialath