Eftersom jag är inne mera på etik och moral, så ska jag använda den tanken till att formulera subjektivitet. Absolut subjektivitet har psykopaterna, detta kan vi enas om. Den absoluta objektiviteten kan vi delvis finna hos naturmålarna (konstnärerna). Det finns inga kopplingar mellan dessa. Då återstår hela spektrat däremellan. Är allt subjektivt? Om man har ett habegär då lägger man inte fingrarna emellan för att komma över objektet. Är det en sann och naturlig övergång till att bli objektiv, om man först värderar ett ting subjektivt och sedan analyserar om värderingen till att bli allmängiltig. Nu har jag inte uppdaterat mig ifråga om värdegrund, men i subjektivitet ingår om man kan förvandla en sluten teori till en öppen värderingsmanual. Då tror jag man kan säga att subjektivitet har en giltig grund. Men sen om vi blandar in egoism, då kan vi inte längre bedöma om ett fall kan behandlas på ett rättvist sätt.
Då står ord mot ord, vilket jag bedömer är aktuellt i denna fråga om man ser med den nyansen på detta problemställning.
Vars är världen på väg?
