Hur tog ni er diagnos?

Jag tog inte till mig min diagnos, jag sparkade bakut när någon nämnde ordet psykos. Det gör jag fortfarande när jag är sjuk. Min sambo tycker att det är underligt att jag kan acceptera min sjukdom när jag har bättre perioder, men att jag förnekar den när jag har sämre skov.

När jag blev diagnostiserad som bipolärt schizoaffektiv så blev jag rädd, arg och irriterad. När det sjönk in blev jag först nedstämd just för att det verkade stämma. Numera brukar jag försöka prata om det för att få in det i skallen på mig. Jag tror inte att jag slutat reagera, det är trots allt bara ett år sedan jag fick den diagnosen.

Det var en lättnad. När jag var ung så trodde jag ju att det var utomjordingar som talade med mig. Att få reda på att det var en psykos var en stor lättnad.

Däremot kände jag skam som ung. Men det är länge sedan jag skämdes över att må dåligt/ha en diagnos. Skammen har jag gjort mig av med.

Ja sögs lixom in i psykosen, Sen var ja fast.

Ett rent Helvete.


Men ida har Jag Det bra.

Men de, Kan va Riktiga Helveten !


,,,

Exakt!

Men tänk, varför har en större grupp psykpatienter fått det bättre mentalt? Kan det bero på denna högerregering, eller är det en ren långsiktig politik som har fört in oss i denna bana? Nu är det fler som saknar bostad, och det är en stor ungdomsarbetslöshet. Fler som faller mellan stolarna. Så jag tror snarare att det är en långtidspolitik av psykiatrin som har lättat på trycket för de mest utsatta. Lss-beslutet var en sådan process, som fick en stor betydelse för de mest behövande i vår samhälle.

Det är väldigt få läkare, som vill arbeta inom psykiatrin idag utom som hyrläkare.
Kan det bero på att patienterna har blivit för kaxiga?