Nu har jag ju schizoaffektiv men jag tyckte nästan det var en "lättnad" när jag fick diagnosen eftersom det har tagit psykiatrin 24 år att fastställa någon på mig. Det har varit otroligt jobbigt.
Jag trodde till slut att hela psykiatrin bara trodde att jag "låtsades" må dåligt och mitt självförtroende sjönk som en sten.
Sedan när jag fick diagnosen så kändes det som om att de faktiskt hade tagit mig på allvar hela tiden men som de sade "Det har varit otroligt svårt att fastställa en diagnos på dig...." och den ursäkten godtar jag.
Reaktiv psykos - förnekelse (psykotisk så noll insikt)
Panikångest - uppenbart
Asperger och ADHD - acceptans men blev deprimerad strax efter vet ej om samband
Recidiverande depressioner - uppenbart, skönt att få bekräftelse på mitt främsta problem
Annan icke-organisk psykotisk störning - bara tomhet
Bipolär - "himlars är jag så sjuk?"
Borderline - "kommer de inte ta mig på allvar nu längre?"
Några år innan jag fick min psykos hade jag börjat misstänka att jag höll på att utveckla schizofreni för jag hade negativa och kognitiva symptom, som var ganska besvärande. Jag läste läkarböcker om schizofreni för att veta mer. När jag sedan började höra röster och känna mig förföljd så förstod jag direkt att jag hade en psykos och kontaktade psykiatrin.
