Att dölja schizofreni och aldrig hamna i vård?

Det går säkert att dölja schizofreni och till och med
pågående psykos.
Om man är van att inte tala om vad man upplever och
tänker så är det fullt möjligt.
Men man orkar inte i längden hålla uppe masken utan
måste erkänna för någon att allt står inte rätt till.
Det kan vara en lättnad när det avslöjas fast ens status
sjunker så att folk knappt tycker att det är värt att prata
med en längre.

Precis Geta, det är det som är dilemmat! Man orkar inte längre upprätthålla den ytliga fasaden, utan man går in djupt i tankarnas värld. Man bygger upp en viss moral, där livet till synes blir allt mer komplicerat, trots att den borde bli tvärtom.

Ännu en trend handlar om att man ska kunna lita på varandra. Ska man hålla tyst, trots att att det kan vara farligt? Man kan umgås i miljöer där oppenhjärtlighet är rådande, trots att man kan vara som tillsluten. Ja, det är svårt detta.

Det kan nog finnas individer som lyckats att dölja sin schizofreni. Jag gissar att det var vanligare förr när kvinnor var hemmafruar. Den kvinnliga schizofrenin kunde nog döljas förr, eftersom kvinnor har en lindrigare sjukdom och mindre funktionsförluster. I hemmet fanns också arbete efter förmåga.

Idag tror jag att det är svårare att dölja schizofreni. Särskilt svårt är det nog att dölja positiva symptom, som vanföreställnigar och hallucinationer. Det finns dock en mindre andel som har schizofreni simplex utan positiva symptom, men de har ofta stört tal, vilket kanske kan vara svårt att dölja, men talar man knappt med folk, så borde det gå. Schizofreni simplex kan nog vara lättast att dölja och kan nog förväxlas med depression pga negativa symptom.

I och med att sjuka har sjukersättning idag, så finns det mindre anledning än förr att dölja sjukdomen. Skambeläggningen är nog också mindre idag.

Hmm... Känner att jag har något att säga innom ämnet. Har iofs inte diagnosen schizofreni utan schizoaffektiv sjukdom och har varit psykotisk.

Det hela började egentligen som en depression med mer och mer psykotiska symptom. Jag började med SSRI och blev bättre men röster släpte aldrig helt. När jag senare kände att SSRI bara blockerade mitt känsloliv så sa jag stopp. Trappade ner som läkaren bad mig under flera månader.

Sen kom de riktiga psykossymptomen. Jag vävde ihop en helt ofattbar historia om min plats på jorden och meningen med livet. Jag styrdes helt av en röst men lyckades dölja allt för min familj. I alla fall fyra månader kunde jag hålla dem ovetandes. Den enda som kanske anade var min psykolog, även om jag ljög rätt bra för honom också. Det hela slutade iofs med två månader på sluten vårdavdelning.

Så jag är övertygad om att det går att dölja, i alla fall ett tag.

Jo det går ganska bra att försöka dölja det för läkare till att iallafall dom bara ska ana hur det ligger till.
Jag tyckte jag var duktig som lyckades dölja det rätt bra för min läkare under ganska lång tid (tror jag) Innerst inne visste jag nog men det har varit tabu för mig att anses vara sjuk (kommer nog hemmifrån) så jag har nog försökt dölja det för mig själv också. Men min omgivning visste om det eller tyckte jag var hel sjuk i vardagen. Det är därför jag alltid blir utstött.
Men nu har jag fått chansen att blicka tillbaks på mitt liv med öppna ögon och med en acceptans kan jag ta det att jag är schizofren. Och skäms för det gör jag heller inte. Det har nog viska hjälpt mig, till den insikten menar jag.

Att förr eller senare bli utstött ur de flesta sällskap
gäller mig också.
Motiveringen brukar vara att dig går det inte att placera
eller att du är annorlunda.
Det är tur att man trivs i ensamhet.
Men fullkomligt ensam går det inte att överleva.
Udda personer fungerar bäst som vänner.