ECT...

memphis skrev: hon skrattade väldigt hjärtligt men inte åt ECT:n hon fått ofrivilligt. Hon var fly förbannad över det, på hela avdelningens personal. det var en av sakerna som hon upprepade hela tiden. "Jag har fått ECT". Hon led av det.

Vad var för Lösningen henne? ECT är inte rätt behandling för alla som ordineras den.

Riktigt tragikomiskt blir det när man som skadad hittar info på nätet om ECT som scientologerna ligger bakom- utan att man förstått det själv - och så hänvisar man till deras info och alla tror att man har koppling till scientologerna. Det var så i början för mig och säkert för fler..

Jag vet inte vad som hade varit bättre, för kanske svarade hon inte på mediciner och de var tvungna att lugna ner henne. Jag vet inte, men jag tycker det måste ha funnits ett annat sätt att lugna henne än att tvinga henne till ECT? Någon lugnande medicin? Det var i alla fall trauma för henne som hennes hjärna, utan närminne, inte kunde släppa. Hon sa det hela tiden som att det nyss slagit henne:"Jag har fått ECT!!" Hon mindes inte vad hon nyss sagt, eller nyss tänkt på, eller ens gjort. Och detta var 3-6 månader efter ECT:n. Vi kunde inte räkna ut hur länge hon varit där, men det var påsk och hon sa vid jul var jag definitivt här.

Hur är det med henne idag?

Det vet jag inte. Hon var på väg att bli utskriven sa de, så hon är nog hemma med sin pojkvän som var världens snällaste och hon mår nog bättre idag.

Det låter bra. Annars är det ju vanligt att man kan ha svårt att orka med sig själv och andra att man behöver vara mkt själv när man drabbas av olika grader och former av kognitiva nedsättningar. Att vara lite social kan bli/vara ett hästjobb.