Jag är nämndeman i länsrätten och det är inte alltid så lätt. Det är inte så att vi nämndemän ingår i en konspiration för att hålla psykiskt "annorlunda" människor inspärrade, men det skall mycket till för att vi skall gå emot våra sakkunniga läkare. Alla förhandlingar där sakkunnig och behandlande läkare är oense så brukar rätten gå på den linje som förespråkar fortsatt vård. Detta gäller inte bara i rättspsykiatriska ärenden, utan också i "vanliga" lpt, lvm, och lvu-ärenden. Varför det är så är inte så konstigt.
När jag sitter och skall besluta så tänker jag att det förvisso är förjävligt att vara tvångsvårdad, men det är värre att göra misstaget att avsluta vården för någon som behöver den. Att sitta tre veckor extra på lpt är alltså bättre än att ta livet av sig. Jag vet att det för den som blir feluppfattad och vårdad där inget behov längre föreligger upplever det som en enorm kränkning, men ur mitt perspektiv så gör jag hellre det misstaget än tvärtom. Låter det hårt?
Sen är det så att det är ytterst sällan som någon som inför rätten säger att hon accepterar frivilligvård får förlängd tvångsvård, men det är såklart annorlunda med rättspsykiatrin, där frivilligheten ofta är minimal.
Det största rättsäkerhetsproblemet jag ser är att nämndemän från olika partier tycks döma olika. Skall man bli frisläppt bör man ha turen att få nämndemän från Folkpartiet, Miljöpartiet, eller Vänsterpartiet. Får man nämndemän från Moderaterna eller Sverigedemokraterna är det kört. Detta enligt min erfarenhet av hur olika nämndemänskollegor röstar.
