Förra året slutade bra. Den nya dopaminstabiliseraren aripiprazol (Abilify) kom i USA, de nya förträffliga NICE behandlingsrekommendationerna kom i England, Mount Sinai mötet i USA enades om att atypiska antipsykotika skulle vara förstahandsmedel till nyinsjuknade (vilket engelsmännen kom fram till också). Det kommande året blir intressant. Redan nu vet vi att landets största läkemedelskommitte´, Stockholm står fast vid att Haldol och Cisordinol skall användas i förstahand. De engelska och amerikanska rekommendationerna var nationella och därför är chansen att Stockholm har rätt inte så stor dvs 0,5 % om hänsyn till befolkningsunderlaget tas.

Under första kvartalet kommer säkert aripiprazol hit och det finns då ett atypiskt medel till utan problem med viktökning. Schizofreniförbundet skall presentera hur utvärderingen av Psykosvården har slagit ut i försöksomgången. Det skall bli intressant att se om skeletten i garderoben trillar ut. Hoppas det inte skramlar alltför mycket bara. Det intressantaste dock är utan tvekan SBU:s utvärdering av atypiska antipsykotika, som kommer i år. Resultatet borde bli som i England och USA dvs atypiska antipsykotika till nyinsjuknade.

Sverige behöver ett nationellt vårdprogram för schizofreni likt det i England. Nu kanske du tycker att varje landsting kan ha sitt eget. Ett problem är att schizofreni är ingen frekvent sjukdom och en psykiatriker på 100000 innevånare räcker för att behandla alla (totalt c:a 100 heltidstjänster i landet). De minsta landstingen har 100000 - 200000 innevånare dvs 1-2 psykiatriker, som behandlar schizofreni. De har inte tid att skriva vårdprogram enbart för sig själva då de är upptagna av patienter hela dagarna.

Ett enda nationellt vårdprogram krävs därför och helst också enhetliga läkemedelsrekommendationer. I en tidigare granskning påvisades brister i läkemedelsrekommendationerna och om inte enhetlighet kan åstadkommas, så borde det anges vilka preparat som absolut inte får användas. Det är bättre att förebygga de skadligaste fadäserna än rekommendera marginella förbättringar.

De nyinsjuknade måste få en mer allsidig vård än som varit fallet. Medicineringen fungerar nog relativt bra, men det är viktigt att som i England att få patienterna mer delaktiga i vården och därmed mer benägna att följa den. Alla behandlingar, som ger effekt dvs även patientutbildning, kognitiv beteendeterapi och familjeintervention bör inkluderas. Sociala insatser som sysselsättning och arbete är mycket viktiga. Att inte göra något annat än att vänta på att nya effektivare läkemedel skall komma är ingen bra strategi. Även om ett medel, som botar alla kommer om 10 år kan nog de flesta ändå inte kunna leva normalt pga bristande socialförankring, arbetslivserfarenhet och sjukdomens skambeläggning. I England gavs det ut en broschyr om vårdprogrammet för patienter och anhöriga. Så bör vi göra så att alla vet vad de har att vänta sig av vården och kan trycka på för att få den vård de är berättigade till.

De som drabbas negativt av dagens suboptimala vård är förstås patienterna, men även kommuner och Försäkringskassan, som får stå för vården och uppehället för många. Om inte Landstingsförbundet vill ta fram ett vårdprogram, kan säkert Kommunförbundet och Försäkringskassorna trycka på om de blir medvetna om problematiken.