Normalitetens gränser

Boken Normalitetens gränser vill visa hur psykiatriska diagnoser både speglar och påverkar en samhällsutveckling.

De har en bredare ansats än bara de diagnoser som tagits med i klassifikationssystemen.

Här diskuteras också populärvetenskapliga diagnoser och självvalda benämningar, exempelvis »högkänslig personlighet«.

De illustrerar vidare hur vissa diagnoser omformas under kulturell påverkan, exempelvis narcissistisk personlighetsstörning, psykopati och neurodiversitet. Gränsen mellan psykiatrin och vardagslivet blir allt tunnare, menar författarna.

Läs mer i Läkartidningen.

Kommentar  
På min första doktorandkurs sa professorn: Ni anar inte hur korkad en Nobelpristagare kan vara! Jag visste att han jobbat hos nobelpristagaren nr 2 efter Albert Einstein. Man kanske inte skall ha så stora förväntningar och krav på andra egentligen, när det är så illa för en upphöjd Nobelpristagare. Men en akademisk utbildning kräver egentligen hög intelligens, som kanske bara 5-10 % klarar av. Läkarna är överlag intelligenta, men sedan blir det snabbt sämre. Det måste också finnas en professionell kultur som främjar intellektuella prestationer. I mitt yrke var det katastrofalt dåligt jämfört med läkarna. Man måste verka i ett intelligent sammanhang och miljö för att inte försämras intellektuellt och bli lika dålig som omgivningen.
Men idag övas elever i skolan i analytiskt tänkande men det verkar vara det som är så stressande.
Aldrig har människan varit så högt utbildad, som nu, men idag präglas samhället av psykotiskt tänkande och realitetsstörningar, som likt psykos inte går att korrigera. Se på Trump, Bolsonaro, Johnson som kan få majoritet trots vansinnigheter. Det här hotar samhället och oss alla. Men redan Voltaire var skeptisk till demokrati, eftersom folk skulle inte klara av att rösta rätt. Vi är där nu. Men även utanför politiken inträffar psykotiskt tänkande, som jag tidigare beskrivit och hos även personer som borde veta bättre. Problemet är att utbildningen inte räcker till för ett analytiskt kritiskt tänkande som vårt komplexa samhälle kräver.
Som psykiskt sjuk har man inget att säga till om i dessa patientföreningar. Det är andra som tar makten.
Jag jobbade 20 år åt en arbetsgivare, som hade helt fel om yrkesrollen och tyckte man skulle vara administratör och inte ha expertkunskaper inom området. Det har dock ändrats de senaste 15 åren till mer av expertroll. Men pga 20 års helvetiska plågor är jag väldigt petig på en organisations målinriktning. Varken psykiatrin eller RSMH har rätt inriktning och vill motverka och behandla missbruk samt att ge alla effektiva behandlingar istället är fokusen på inläggningar och tvångsvård. Pga detta kan jag inte jobba åt dem. Man skall vänta med helvetet till efter döden.
Haha, jag platsar inte heller i föreningslivet. Blev knappast accepterad där.
Jag har efter sjukersättning inte varit delaktig i någonting utanför viska.se. Inga föreningar för jag tycker det är mer för medelmåttor. Jag platsar inte där heller. Man får inte glömma att demokratiseringen av arbetslivet och även också föreningslivet har skapat ett samhälle för medelmåttor eller medel-Svensson. Det är för dem det finns och absolut inte för mig.
Ett tag gick jag i kyrkor. Både Svenska kyrkan och frikyrkor. Där verkade det som att arbete var bästa medicinen för psykiskt sjuka.
Ja, sjukersättning är det bästa som hänt mig. Verkligen utvecklande. Det tråkiga är att många vill att jag skall jobba, men med pseudoakademiska jobb, som ingen annan egentligen vill ha och naturligtvis inte jag heller. De tycker väl att man skall jobba med något bara för att ha ett jobb. Men jag vet nu att sjukersättning är mycket bättre än de flesta jobben. Sedan varför skall man jobba och bli diskriminerad för?
Det var så skönt att få sjukersättning och bli fri att tänka och läsa.