Psykologtester - lättnad och besvikelse

Det känns som att jag är väldigt lik dig Libellule, har gjort en del tester.
Sa till dem att bipolär inte verkar vara något som jag är.
Det ligger mera i din personlighet, borderline och undvikande är mera rätt.
Ville inte slänga en borderlinediagnos direkt i ansiktet på mig. Varför inte?

Vet numer inte vad jag har, det enda som känns säkert är ätstörningsdiagnosen.
Jag är också helt oduglig socialt, visst kan jag träffa människor men det blir inte en naturlig kontakt utan väldigt pressad.
Tycker ofta att det är obehagligt, lite av skräck/panikkänsla som jag undviker i det längsta.

Det som Isa-Alise säger om att kladda med olika material, väldigt obehagligt.
Tvättar mig så fort det blir kletigt. Kanske ligger något i det, har lite problem med beröring.
Det här blir mer o mer med tiden.

Fick inte reda på testresultaten, frågade flera ggr.
Diagnosen känns osäker.

Jag skulle vilja göra samma tester... speciellt bläckplumpstestet...

Det som jag tycker är så konstigt är att ni som påstår
att ni har nedsatt social förmåga ändå lever i familjer.

Det kan kanske bero på att det inte alltid varit på det här viset.
Jag vet att min sociala förmåga på något sätt är störd.
Klagomål från andra, min stackars hustru som exempel.
Jag vill aldrig träffa andra, vad det nu kan bero på men det har blivit värre med åren. Känner mig helt utanför gemenkapen med andra, platsar inte in.
Oförutsedda besök kan få mig helt ur balans, blir väldigt irriterad och aggressiv.
Kan kanske vara en bakomliggande rädsla för något, slår igenom även i arbetslivet. Försöker då smita undan o isolera mig på ngt vis.

Ett litet försök till att förklara, kan känna av detta även här på viska.

Jocke skrev: "Kan man ge sitt barn för MYCKET kärlek??
Har en dotter på snart 5 år. Vi, speciellt jag , kramar och pussar och säger att jag älskar henne flera, flera, flera gånger om dagen. Det är ömsesidigt dock; för även hon kommer spontant och vill kramas

En dag när vi skulle lämna henne till farfar och farmor ett par timmar så kramade jag om henne innan vi åkte, vilket jag alltid gör, varpå farfar säger "man kan tro att mamma ska åka till Thailand" !

eeeeh - nej sa min sambo - vi kramas alltid mycket med henne.

Jag undrar - kan man ge sitt barn för MYCKET kärlek (vilket jag inte tror) ?

Brukar ni krama era barn när ni skiljs åt om så bara för ett par timmar?

Inte för att jag bryr mig om vad farfar sa, men jag är bara nyfiken"


"Bara om man kramar och pussar dem för att ge sig själv bekräftelse, för att uttrycka vilken fin familj man är och vilken kärleksfull förälder man är. Då utnyttjar man ju dem för sina behov.

Men att uttrycka sin kärlek till sina barn, kramas och pussas och engagera sig i dem kan man inte göra för mycket."

www.familjeliv.se/Forum-3-169/m42429024.html

Är du ärlig mot dig själv Libellule, då ska du även vara ärlig mot dina barn. För dem förstår mer än man tror.

Dem flesta föräldrar har en kanal öppen där dem kan prata med sina barn på en nivå, där det inte behöver vara på en undervisande nivå utan ett snack om förtroenden eller gemensamma upplevelser som är positiva.

Det här Jocke har du aldrig talat om på viska.se förut! Jag hade inte en susning om att du har Barn!
Tack, innerligt för att du vågade öppna dig och att du berättade det
för oss!
Skickar många kramar Jocke och du får en eloge för att du ville visa det här! Jag kan bara skicka kramar till dig, din dotter och hennes mamma!
du får all min uppskattning just nu, för du gjorde här allting nytt! :hjärta :hjärta :hjärta

Ta, du vara på livet för att du behövs!!! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Trodde att det bara var jag som lyckats missa det. Men där ser man, så kul. :vagen