Psykologtester - lättnad och besvikelse

Nej, nej! Ett allvarligt missförstånd! Jag har brorsbarn och jag tipsade om familjesidan för att Libellule skulle få tips om hur man hanterar kroppskontakt.

Men tack ändå Nisse!

Schizoaffektiv och bipolär är ganska lika varandra, men det finns en viktig skillnad. Vid schizoaffektiv kan man få psykoser när som helst, medan vid bipolär inträffar de enbart vid depression eller mani/hypomani. Det verkar ju också enligt en ny studie som det finns gemensamma genetiska faktorer mellan schizofreni och bipolär. Det är besläktade sjukdomar.

Oj, vad många fina, omtänksamma svar! Tack alla!

Geta, jag håller med van Gogh att den sociala inkompetensen nog kan förvärras med tiden, och dessutom anser jag att vara med sina barn är en helt annan sak än att umgås med andra vuxna. Och när man dessutom har svårt att umgås med barnen, då är det illa. Men jag har alltid haft svårt med umgänge, fast barn har jag lyckats sätta till världen iallafall.

Isa-Alise, jag tror du har rätt i att jag har problem med beröring överhuvudtaget. Jag ska ta en titt på länken du skickade. Och tack, Jocke, för din länk - ska kika in på den också. Jag "testade" en gång att använda tvättsvamp på hela kroppen, och det var en härlig känsla. Nu låter det som om jag är en smutsgris, men det finns ju olika sätt att tvätta sig på...

van Gogh, jag förstår som att du också är frustrerad över att inte veta din exakta diagnos. Varför tror du man blir frustrerad över en sån sak egentligen? - min läkare säger alltid till mig att inte bry mig så mycket om diagnoser utan bara fokusera på att må bra. Jag tycker också att vi verkar ha mycket av samma problematik - borderline och bipolär. Plus ätstörning och lite annat smått och gott...

Jocke, inte kan man ge barnen för mycket kärlek - det är en omöjlighet. Jag blir bara frustrerad över att se att barnens pappa är mycket mer spontan med dem och vill ha pussar och kramar hela tiden. Jobbigt att inse att man själv inte klarar av det.

Men Jocke, när du säger att jag ska vara ärlig mot barnen, menar du att jag ska berätta att jag är sjuk eller inte mår bra, eller vad är det jag ska berätta? Jag vet att barn ser mer än man tror, men behöver man verkligen sätta ord på allt för dem? Jag vet inte hur mina skulle reagera om jag berättade om min sjukdomsbild.

Admin, schizoaffektiv var bara mer en spekulation från min sida, eftersom jag tycker mig känna igen i mycket av det ni skriver, förutom det att höra röster. Vad gäller psykoser, tycker jag att de jämt och ständigt kallar mig gränspsykotisk och att jag bör fortsätta med neuroleptikan (Abilify och Seroquel). Min läkare är väldigt tydlig med att säga att "du är sjuk och vi vill ju inte att du blir inlagd igen". Inte så kul att höra, men kanske nyttigt. Eller kanske inte...

Nä, jag menar, du kan ju säga till barnen att du har lite svårt med kroppskontakt. Men du älskar dem i alla fall. Din motsats pappan stjäl ju dina barns uppmärksamhet, därför att barnen kanske känner större trygghet med sin pappa? Du kan ju försöka resonera kring hur barnen vill bli berörda.

Har en kvinnlig f.d jobbarkompis, som hade svårt med att kramas med oss. Men hennes dotter har hon en intim kontakt med. Du ska inte berätta hela sjukdomsbilden naturligtvis. Men litegrann kan du berätta, man kan ju göra kroppskontakter skönare när det blir roligt.

Funderar på om jag ska leta upp en sajt, som visar hur kroppskontakt kan skötas via humorn, har bara lite svårt att formulera hur jag ska skriva söktermen. Det kanske blir lite enklare om jag vet vad sådan rädsla för kroppskontakt kallas?

OK, Jocke, då är jag med. Jag vet inte heller vad det heter när man har svårt för kroppskontakt. Som Isa-Alise sa, nåt med "sensorisk" kanske? Eller "taktil"?

Jag tänker hur en del föräldrar är rädda för bakteriell beröring, så att dem måste använda handskar för att slippa beröring. Sensoriskt integration spände inom den autistiska världen, vilket nog inte är aktuellt för dig?

Men varför skydda sig mot saker som teoretiskt kan skada dig, men rent praktiskt är chansen liten, men den finns ändock. Jag har alltid sagt, att livet måste vara lite farligt, annars utvecklas man ju inte lika snabbt.

Jag går på många nitar, men ibland blir det en fullträff, då kan man leva länge på detta.