Jag vet inte

När jag började min psykoterapi 1981, sa psykoterapeuten att jag skulle bli frisk.
Det blev jag inte. Idag, när jag är 67 år har jag gett upp hoppet att bli frisk. I
våras träffade jag en psykiater som sa att jag gått i remission. Det får vara bra
så.

Jag försöker undvika stressiga miljöer nu. Det som har varit jobbigast är att visa mig ute för jag vill inte bli sedd av någon som känner mig. Pga mitt konstiga beteende så vet nog många i den här lilla staden att det inte står rätt till.

Får ofta ett ansikts intryck av avsky eller rädsla riktat mot mig. Tror det beror på att jag ser lite arg ut naturlig + stenansikte när jag inte mår bra. Har riktigt svårt att starta samtal med folk jag inte känner typ kunder. Vill bara ösa ut all information så fort som möjligt. Lugnar mig lite oftast efter ett tag om miljön är lugn.

En annan sak jag tar magnesium nu för att testa och en sak förutom att jag mår bättre är att jag inte svettas mycket nå mer. Jag har svettas något kopiöst förut. Har läst lite om endokrina sjukdommar.

Hade nog autism och möjligtvis adhd som barn men ingen diagnos. Så steget mot schitzofreni var inte särskilt stort och jag kan inte säga exakt när det skedde.

Tror ni det blir lättare för min familj om jag tar mitt liv? För jag tror nog det är bäst så. Jag har svårt att se ett normalt liv från det här även om jag tillfälligt mår bättre just nu.

Inwatto skrev: På 1990-talet sa en läkare till mig att schizofreni går att bota. Har inte hört någon säga det sen dess, så det var kanske övermod eller så räcker inte resurserna i vården till att bota schizofreni. Men, man har ju individuella besvär och vissa kan klara sig med minimal hjälp. Att du erkänner att du har en sjukdom kallas för sjukdomsinsikt och är bra att ha. Det ger en bra prognos.

Man måste veta vad det är och det vet ni ju inte. Ibland är det ett beteende, ibland är det en störning, ibland är det en sjukdom och ibland är det ett inlägg....

Vad är det?

Det blir mycket värre för dina anhöriga om du tar livet av dig.
Du får försöka ta emot den hjälp som finns att få och fortsätta
leva. Livet kan bli ganska bra, trots att det inte blir perfekt med
villa, Volvo och vovve.

Jag håller med om att det blir inte lättare för din familj om du tar ditt liv. Tänk på att när man mår dåligt (är deprimerad) så kan det vara svårt att se annat än det negativa. Du tillför säkert din familj mycket som de skulle sakna om du försvann!

Har du inte provat ta mediciner mot din psykiska ohälsa, så har du ju inte prövat allt...