Tidvis avundas jag de troende. De tror på något alltigenom gott och får styrka från Herren. De är aldrig ensamma, ty frälsaren är med dem i med- och motgångar. Detta avundas jag.
Att bli troende görs inte på beställning, det måste mogna fram. Jag tycks dock inte vara kapabel att bli det. Även fast jag vill. Såg nyss en stark film med en kompis, Preacher med Ving Rhames. Den fick mig att tänka efter en smula. En dömd mördare som blivit präst. Riktigt bra rulle, måste jag säga. Han vacklade aldrig i sin tro. Sådan vill jag bli.
Finner jag bara min Gudstro, kan det nog hjälpa mig att acceptera motgångar lättare. Som att jag blivit psykiskt sjuk. Kanske har Herren en plan för mig. Kanske...
