Livet inuti

Jone skrev: Hur menar du då Nissergossen?

Ja, nu är det, det där med själ igen du är troligen inte redo att tro på mig och jag känner att jag dåligt kan förklara, det är till att gräva inom mig för att kunna förklara. Vill bara säga att du är en i ledet, du har flera före dig och flera bakom dig. Det kan vara en försiktighetsåtgärd.

Jag känner att jag får stoppa här. Kontentan är att du är en i ledet av dig själv.

Tack snälla för svar, jag tror jag förstår lite.

Nissegossen: jag har läst texten du länkade till i ”ledsen” igen. Jag tror att jag förstår lite hur du tänker.

Kanske har vi har haft några liknande upplevelser av själ. Jag har mött mig själv som tidigare liv och som yngre versioner av mig själv. Tidigare såg jag det som att jag var människan just nu och att det fanns själ i framtiden och bakom mig som människor som levde då och kommer att leva.

Idag funderar jag på om det är så mitt inre ser på mig för att jag lever i tanken både bakåt och framåt i tiden. Att mitt inre försöker förstå mig på så vis. Att tankar om framtiden blir till målningar av mig i framtiden och tankar om vem jag var blir till målningar om det som var. Att de ser på själen på så vis för att jag tänker om mig själv.

Jag funderar också på om det är så att vi alla är en och samma i vårt innersta, eller en del av samma iallafall. Att alla målningar om oss själva i själ bara finns i tanken.

Men människorna inuti mig har otroligt mycket livskraft, älskar att dansa och måla så det är svårt att bara tro på att de endast är tankar.

Jag är lite förvirrad i mina tankar om själ.

Jag kan inte förklara bara berätta, det var i min gamla lägenhet. Det var 1986 i oktober. Det skulle den dagen vara en förmörkelse av månen. Eftersom det var första riktigt kalla dagen och jag ville gå ut och titta, för att se bra tänkte jag gå till en plats i närområdet kallat slätten, letade jag efter min halsduk, fann den inte och de inom mig sade gå inte ut. Jag trotsade gick utan halsduk, jag hade behövt den men gick ut i alla fall tog mig till slätten vart nöjd och gick hemåt igen. Kommer tillbaka till gatan jag bodde på. när jag såg honom var det utanför porten men kunde inte avgöra om han kommit upp nedanför porten eller själva porten. Den jag såg, var mig själv, med halsduken jag inte hittat. när han var utanför uppåt från porten utanför mitt köksfönster, liksom han drog sig uppåt mot himlen snett utåt och uppåt, liksom skiktas i höjd med taket ändrade han riktning och for över taket i hast. Mina röster sade vad känner du? Nyfiken bara nyfiken. Det
var om det min handledare sade, den meningen får man läsa 5-6 gånger för att förstå att det är sant

Jag var inte rätt klädd, men det var han.Han blev upptagen men inte jag

När jag kom in gick jag direkt och tog fram halsduken jag inte fann när jag gick ut.

Tack för att du berättar.

Jag har inte sett mig själv som du har utan endast känt människan i min kropp, med tankar och känslor jag hade då. Och samtalat med människor som sa att de var själens tidigare liv. Samt upplevt det som att människor från tidigare liv kom och var med mig i min vardag, med deras personlighet tankar och känslor.

Varje dag, så fort jag är ensam talar jag med Gud och människorna i mitt inre. Jag vet inte om det är klokt. Just nu säger helige anden att jag får träna på att tänka själv genom att lyssna på det som kommer till mig ”svälja” eller ”spotta ut” beroende på om jag vill tro eller inte tro på det som kommer till mig. Att det är viktigt att tänka själv och göra med hjärtat. Det är egentligen ganska utvecklande att vara psykotisk tycker jag, jag lär mig massor om mig själv. Jag har en distans så jag kan förstå att det kanske inte är på riktigt även om det känns verkligt för mig.

Men borde jag låta bli ändå att tala med Gud och de inre människorna tror ni?

Hur gör man i så fall för att låta bli? Jag har jätte svårt för det.

Tala du med dina inre röster, det är bara en rekommendation att ignorera dom. Jag har inte fått några skador av att vara vän med mina.