Gud

Stefan,
det heter ju:

"Tro, Hopp och Kärlek - men störst av allt är Kärleken!"

Du har lite hopp skriver du. Jag känner igen mig från tidigare, när jag inte hade mer än bara hoppet om något annat än psykoserna.

Ur hoppet växte sedan kärleken till min partner, och samtidigt vaknade jag upp som troende. Jag kan egentligen inte ge några tidsangivelser, eftersom allt kommit så naturligt under många års lopp.

Idag håller jag med om att kärleken övervinner allt. Med detta inlägg ville jag egentligen väcka frågorna om tro. Det kändes viktigt att peka på den sociala dimensionen i kristen tro. En församling består av många kärleksfulla personer som finns till för varandra.

Känner liksom du både kärlek och hopp men att tro på ett liv efter detta vet jag inte. Har i och för sig en del lite "flummiga" ideer som jag redogjort för tidigare på viska, men kan liksom inte tro på dom. För mig måste saker vara konkreta...

När har man störst hjälp av Gud? När man har en akut psykos eller när man befinner sig i återhämtningsfasen efter en psykos?

Admin, bra fråga!
Under tiden jag var sjuk så upplevde jag mycket märkliga saker mentalt. Jag hade bl.a. närkontakt med änglar på flera olika sätt. Jag kan idag inte glömma dessa fenomen. Men som med alla psykoser så slår de över och blir hemska. På slutet levde jag i en total symbios med Gud, där jag inte visste vem som var vem. Jag identifierade mig som Gud själv ett tag, även om jag samtidigt var oerhört svag och rädd för allt "det hemska" som hände omkring mig under denna period.

Ganska fort när jag återhämtade mig från min senaste psykos fick jag tillbaka min sunda tro på Gud. Det dröjde inte länge innan jag hittade tillbaka till kyrkan och ett normalt församlingsliv. Jag är idag accepterad som en vanlig troende medmänniska i vår gemenskap. Jag har dock bytt kyrka flera gånger p.g.a. flytt och en längtan efter något "nytt". Dessa byten ångrar jag verkligen inte idag!

Med denna tråd ville jag egentligen avdramatisera kristen tro. Vi är inte konstiga eller fundamentalister som vissa tror. Men man måste söka upp en aktivitet i kyrkan själv för att lära känna oss. Jag rekommenderar intresserade att göra detta, och inte ge upp även om det verkar lite tråkigt första gången. Det finns mycket kärlek under ytan hos de flesta!

Admin1 skrev: När har man störst hjälp av Gud? När man har en akut psykos eller när man befinner sig i återhämtningsfasen efter en psykos?

Jag är fullt medveten om att en tro på Gud förmodligen hjälper och räddar livet på många och detta mest efter ett skov då verklighetsförankringen ökar. Ofta kommer då för många liksom för mig depressionen som ett brev på posten.

Läste nyss på text-teve om katten som kryper upp hos dem döende när ca två timmar återstår av livet. Han verkar veta när det är dags att dö, han är bara två år gammal. Personalen brukar då ringa upp anhöriga som nog bor i Rhode-island trakten utanför new york.

Vad perfekt att ha en katt som varnar en, då kan man ju planera hemkomsten. Eller se till att dö med ett leende på läpparna!