Gud

Du får ursäkta mig Balder? Gud har ett sätt att pröva sina medborgare på, som egentligen är ganska osannolik. Han vill inte bli älskad av mig! Det är som om jag gjort ngt ont i denna sinnevärlden?

Det beror kanske på hur man menar med att älska en gud? Men dyrkan räcker inte det krävs att man offrar sig själv, ska det behöva gå så långt?

Min intelligens räcker inte till för att räcka till å denne gud allena. Jag känner mig övermästrad. Men ni har funnit er tro, men min räcker inte riktigt till.

Det är just det, att tro bygger på en känsla där de påtagliga bevisen inte räcker till...

Det är Gud som älskar dig, Han har ju gett dig ditt liv... du är redan innesluten i Hans kärlek...

Jag tror inte Gud vill att vi ska offra något... utan istället bara vara de vi är.... jag tror att var och en har något att ge till andra, och något att lära här på jorden... och det räcker... man behöver inte bli ett helgon... det räcker med att vara en människa...

Exakt Isa-Alise!

Du säger det så bra: "man behöver inte bli ett helgon... det räcker med att vara en människa..."

Vi som är protestanter tror inte på att det finns speciella "helgon". Gud skapade oss som människor och detta är vi allihop. Ingen är bättre än någon annan!

"Inte en sparv till jorden utan att Gud vet. Inte en själ mot döden utan hans kärlek"...

Nä, men risken är stor att det bildas övermänniskor. Man ska kunna stå på en nivå och ändå vara mottaglig för den kraften! Men det känns som man är immun! Det är helt enkelt fel ögon som öppnas, alltså bör det ev. finnas bakdörrar in i gemenskapen.

Men det är ju så, har vissa bestämt sig för en sak, så låter man fördomarna grassera mot personer som inte passar in i den gängse mallen, där vissa är stöpta i samma form.

Rädslan för att sticka av, kan för en del vara genvägen in i religionen? För det är ju konstaterat att kristna har en viss osynlig gemenskap i en gemensam nämnare. Annars är det bara vetenskapen som kan ordna en likvärdig gemenskap, men är man bara lagd åt det estetiska, så har man inte så många bekanta.

Jocke skrev: För det är ju konstaterat att kristna har en viss osynlig gemenskap i en gemensam nämnare.

Jo, det är sant Jocke.

Jesus. Den helige Ande. Gud.

Vi utesluter ingen från tron. Tvärtom så är de flesta församlingar öppna för sökare. Jag har själv varit en sökare och bytt församling när jag inte fann den gemenskap jag sökte i de första församlingarna jag var aktiv i.

Idag är jag aktiv i en kyrka där fördomarna inte får grassera mot personer som inte passar in i den gängse mallen. Ingen är stöpt i samma form hos oss! Tvärtom uppmuntras olikheter och mångfald.

Har ingen tro, men däremot lite av det hopp som är det sista som lämnar en människa.

Mina röster (och den sorg jag kände p.g.a mina föräldrars bortgång)som tidigare under ett av mina skov fick mig att temporärt tro på ett liv efter detta var dock bara illusioner utan större betydelse än de tankar jag inte kunde höra.