Vad gör man när man "tröttnat" på sin mamma?!

Mer
18 år 5 månader sedan #27114 av minna
Tack Nissegossen och Dr Björn för tipsen!
Mer
18 år 5 månader sedan #27127 av Nissegossen
Hej minna! Hur har det gått. Jag bara undrar, fick din mamma något personligt ombud? Får du själv någon hjälp?

Finns numera här viska.richardhandl.com/index.php Viska 3.1 om schizofreni forum
Mer
18 år 4 månader sedan #30105 av minna
Hej Nissegossen och tack för frågan!

Tyvärr ville min mamma inte ha hjälpen, men hon har möjlighet att få personligt ombud och inga dörrar är stängda. Vill hon inte så kan vi inte tvinga fram det.

Vår relation mår för tillfället inte bra alls, jag börjar tro att jag är evigt dömd att vara den elaka dottern som inte uppfyller hennes önskningar. Hon reagerade väldigt starkt under julhelgen mot att jag inte agerade/reagerade som hon ville och tyckte att jag borde, och bad mig dra åt helvete.

Jag har åter inte uppfört mig så som en dotter ska i hennes ögon. Hon är bara som hon är, och hon är min mor. Jag glädjs åt varje dag hon verkar må bra men tyvärr verkar de bli allt färre.

Det är som om hon tappat allt positivt som det egna livet kan ge och bara fallit in i rollen att vara offer för en hemsk värld och hon ser inte det ljusa i människor omkring henne. Hon betraktar oss med kritisk blick och väljer bara ut att titta extra på det mörka. Jag har så mycket mer än bara mörka sidor att erbjuda, om hon bara ville se det ljusa också.

Så, nu har jag dragit mig tillbaka för att samla kraft, mod och styrka att våga tala med henne igen. Jag börjar inse att det som egentligen är vanliga mor/dotter-problem som alla föräldrar och barn har, i vårt fall inte kan lösas som "vanligt". Hon skriker elaka saker åt mig och ber mig dra åt helvete, på ett annorlunda sätt än det jag ser hos vänner och deras relationer med föräldrar, men i grund och botten är den bakomliggande problematiken densamma:
Mammor och Pappor som är besvikna och svikna då deras barn inte uppfyller de plikter och förväntningar som läggs på dem. Skuld, skuld, skuld - att föra vidare från en generation till nästa.

Ursäkta utsvävningen - <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: --> kunde inte låta bli att skriva av mig lite.

God fortsättning på det nya året, mitt ser inte så tokigt ut hittills :) ...
Mer
18 år 4 månader sedan #30110 av Nissegossen
Du minna! jag känner igen allt du skriver om din mamma. En mig närstående har borderline, som yttrar sig likadant om ändock inte lika accentuerat.

Det kanske rent av är så att hon förutom borderline kan ha dubbeldiagnoser och då tänker jag på AD/HD med flera.

antipsykotika kanske inte är den adekvata medicinen.

Kanske hon har en begynnande alzheimer också. Jag känner till viss del igen detta hos min egen mor när hon blev senil.

Finns numera här viska.richardhandl.com/index.php Viska 3.1 om schizofreni forum
Mer
18 år 4 månader sedan #30117 av minna
Det där med dubbeldiagnoser har jag också tänkt på, jag tror också det ligger mer bakom. Jag har en vän med autistisk tonårsdotter, och hon har många beteenden, personlighetsdrag och tankebanor som liknar dem min mor har.

Människans psyke är onekligen mångfacetterat och intressant! :)
  • Gästinnan
  • Författare till inlägg
  • Besökare
  • Besökare
18 år 4 månader sedan #30124 av Gästinnan
Svar från Gästinnan i ämnet Min mamma är också drabbad
Hej! Jag förstår er alla som har haft en förfärlig uppväxt pga av er mamma eller pappa men jag har helt gett upp hoppet om min mamma som vägrar att sammarbeta och jag försöker ständigt vara ett stöd men är ofta rädd för att jag ska drabbas av hennes sjukdom. Jag var 9 år när hon blev en annan människa,hon slutade bry sig om mig och min bror och om hemmet och inbillade sig att vi blev avlyssnade och sa att det fanns dolda budskap på tvn till oss. Hon brydde sig inte om sitt utseende eller om sitt arbete och började stänga in sig själv och utesluta sina vänner och blev paranoid.Min mamma har varit så här i drygt 11 år och det är inte förrens nu jag inser att hon är sjuk,innan dess trodde jag bara att hon inte orkade med oss barn som ensamståede mamma men det var hon som hade insjuknat och detta har blivit en enorm börda för mig och min bror och nu måste vi få hjälp.Vet inte hur jag ska reagera och är rädd för att hon aldrig kommer bli normal.Jag har inget hopp om henne känns det som och vet inte vad jag ska ta mig till nu när jag har inset att hon lider av schitzofreni.Känns väldigt tungt att veta att den pesonen som skulle ställt upp mest här i livet gjorde det minst pga av något jag inte visste om innan.... :(