Vad gör man när man "tröttnat" på sin mamma?!

Jag känner igen mig i mycket av vad ni skriver om, Minna och Petra. Jag har diagnosen schizofreni och min mamma har en borderline störning. Jag tycker det känns som om min uppväxt var ett enda stort irrationellt och skrämmande mörker. Det var först när jag kom upp i övre tonåren som jag slutade att försöka följa hennes resonemang när hon var halvpsykotisk/psykotisk. Men jag, precis som ni, älskar min mamma, och jag antar att jag skulle få ett fruktansvärt dåligt samvete om hon dog undertiden vi var ovänner, så jag gör mitt bästa för att försöka vara vän med henne. Och jag är, trots min schiozofreni-diagnos, helt klart den starkare av oss, men det har nog också mycket med att göra att hon vägrar äta sin medicin. Jag önskar att det fanns någon lösning...Hon har också mycket dåligt samvete och känner att det är hennes fel att jag blev schizofren. Jag dementerar, men ärligt talat så vet jag inte...

usch det låter så fruktansvärt hur ni har haft det! får en ju att börja fundera hur det skulle bli om man själv skaffade barn, om man blir psykotisk igen (gud förbjude).

kanske bättre att låta bli...

Jag har växt upp med en mamma som var/är psykskt sjuk samt att hon var/är alkolist. Jag var älst av mina syskon så jag fick ta han om henne. Och någon pappa fanns inte. Jag fick följa med henne över allt för att hon inte klarade av att vara änsam. Även till sjukhusen mitt inatten. Det var en j-a jobbig tid och det var svårt för mig att ta mig ur det. Jag hadde ingen vuxen hjälp utan fick göra det själv. När jag var 14 år sa jag ifrån och bad soc att få flytta till fosterfamilj. men det hjälpte inte jag mådde dålig av dåligt samvete och stäntigt orolig. När jag var 19 år fick jag säga ifrån för jag mådde så dåligt pga henne. För att själv överleva så sa jag till henne att hon inte fick ringa mig utan jag skulle ringa henne när jag orkade med det. Det tog ett tag innan hon fattade att jag menade allvar. Jag pratade inte med henne på ett år sedan ringde jag henne 3-4 gånger per år. Nu är jag 29 år jag är inte längre någon mamma åt min mamma. Jag tvingade henne att ta ett eget annsvar över henne själv. Jag trodde alldrig att hon skulle förändras men det gjorde hon. Men jag vet inte om vi någonsin kommer att bli mor och dotter men det har blivit bättre. Jag hoppas att mina ord kan hjälpa, stötta dig och ge dig hopp om att det kan bli bättre.

Petra skrev: Jag var tio år när min mamma blev intagen på en psykiatrisk klinik för första gången, (nu är jag trettiotre år). Min mamma är manodepressiv och hur många gånger hon har varit inlagd under årens lopp har jag för länge sedan slutat räkna. Henns sjukdom har präglat mitt liv med oro och dåligt samvete. Efter varje psykos försvinner en liten bit av henne. Hon är inte längre den person som jag har vaga minnen av från min tidiga barndom.

Jag och min syster har alltid ställt upp för henne. Man försöker göra fallet så mjukt som möjligt. Hon är med oss i tid och otid, främst hos min syster. Det har inte alltid känts så kul att ha henne med i diverse sammanhang pga hennes avvikande beteende.

Nu har både jag och min syster kommit till en punkt där vi känner att vi inte orkar mer. Jag är trött på att se hur hon förstör sitt hem, inte bryr sig om sitt utseende, visar ett allmänt ointresse för andra familjemedlemmar. Ibland känns det som att hon har fått ta så stort utrymme i mitt liv, så jag själv nästa kvävs. Nu får det vara bra. Jag vill fokusera på min egen familj.

....i samma andemening får jag dåligt samvete. Hon är ju sjuk och jag kan inte förvänta mig mig att hon ska bete sig som en "normal" mamma. Men var ska man sätta gränsen? Hur mycket till hands ska man egentligen vara?

Under senare tid har jag mer eller mindre utvecklat hatkänslor gent emot min mamma. Jag blir förbannad på allt hon utsatt mig för när jag var yngre och inte förstod innebörden av hennes sjukdom. Jag misstänker att hon ibland utnyttjar sin sjukdom för att vinna personliga fördelar.

Jag skulle gäran vilja komma i kontakt med personer med liknande problem. Hur tänker och gör ni? Hur ska jag förhålla mig till min mamma?

Jag tror att man kan vara en bra förälder fastän att man har schizofreni, om man har sjukdomsinsikt och äter sin medicin. Sedan är det ju förstås superviktigt att hålla sig borta från missbruk. Tyvärr blir ju väldigt många som har schizofreni missbrukare också. Det finns dock inga perfekta föräldrar.

Gäst skrev: usch det låter så fruktansvärt hur ni har haft det! får en ju att börja fundera hur det skulle bli om man själv skaffade barn, om man blir psykotisk igen (gud förbjude).

kanske bättre att låta bli...

Om man har ett bra förhållande till sin man och gärna vill ha barn tycker jag inte att man ska låta sjukdomen hindra en från det... jag har psykoser och är förälder, men tycker att det har gått rätt bra... visst har andra fått hjälpa till när jag har vårdats på sjukhus... men min dotter mår bra och har haft det övervägande bra under sin uppväxt... jag tror dock att man måste komma överens med sig själv om att ta medicinen om man skaffar barn... man för göra det för sitt barns skull, även om det ger biverkningar och är jobbigt för en själv...

Petra skrev: Jag misstänker att hon ibland utnyttjar sin sjukdom för att vinna personliga fördelar.

Det är det min familj anklagat mig för när jag farit igång som en galning med bibeln, mina filosofierar och mitt skrattande vid fel tillfällen. Men jag vet själv från den tiden vilket inte var för så länge sedan att jag inte menade att plåga dem utan det bara blev så. Jag har bett om förlåtelse nu efteråt men enbart min mamma tar emot denna förlåtelse. Den andre vilket jag drömt mardrömmar om har knappast förlåtit mig efter de hånleenden hon pressar fram

Poängen! Du kan ha mycket fel i det där !!!