Vad gör man när man "tröttnat" på sin mamma?!

Gästinnan,

Ni måste nog övertala henne att söka läkare för undersökning. Det brukar i och för sig inte vara en lätt uppgift, eftersom många brukar inte anse sig ha behov av det. Det finns en bok som heter I'm not sick , I don't need help! av Xavier Amador, som handlar om hur man skall övertyga psykiskt sjuka anhöriga att söka läkarhjälp.

Jag är inte 100 % säker på att din mamma har schizofreni för jag tycker att hon borde ha hamnat i vården då. Kvinnor har i och för sig ofta en mildare form av sjukdomen än män. Det finns också något som kallas för vanföreställningssyndrom.

"Uppdatering"

Min mamma har nu gått med på att få ett personligt ombud. Det känns hittills mycket bra, hon ser det som en möjlighet att få tjata öronen av denna person :lol: som bara finns där för att hjälpa henne, i kontakter med fk etc. De är båda envisa som röda grisar, och jag hoppas det fortsätter fungera så som hittills.

Tack för hjälpen så att jag kunde medverka till att hjälpa oss!

Nu gäller det väl bara för mig själv att försöka få rätsida på mitt eget mående också <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: --> .

Skönt att du och din mor får hjälp nu!

Personligt ombud är bra! Har ett själv som stöttar mig.
Inte precis så att jag egentligen behöver så mycket stöd, men det är skönt att ha någon som stöttar en när man har med myndigheter och andra att göra.

Om inte annat så har man ett ojävigt vittne som kan tala, om det sedan blir bråk. <!-- s8) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_cool.gif" alt="" title="Cool" /><!-- s8) -->

Hoppas du får en bättre framtid, det är du värd.

Petra skrev: Jag var tio år när min mamma blev intagen på en psykiatrisk klinik för första gången, (nu är jag trettiotre år). Min mamma är manodepressiv och hur många gånger hon har varit inlagd under årens lopp har jag för länge sedan slutat räkna. Henns sjukdom har präglat mitt liv med oro och dåligt samvete. Efter varje psykos försvinner en liten bit av henne. Hon är inte längre den person som jag har vaga minnen av från min tidiga barndom.

Jag och min syster har alltid ställt upp för henne. Man försöker göra fallet så mjukt som möjligt. Hon är med oss i tid och otid, främst hos min syster. Det har inte alltid känts så kul att ha henne med i diverse sammanhang pga hennes avvikande beteende.

Nu har både jag och min syster kommit till en punkt där vi känner att vi inte orkar mer. Jag är trött på att se hur hon förstör sitt hem, inte bryr sig om sitt utseende, visar ett allmänt ointresse för andra familjemedlemmar. Ibland känns det som att hon har fått ta så stort utrymme i mitt liv, så jag själv nästa kvävs. Nu får det vara bra. Jag vill fokusera på min egen familj.

....i samma andemening får jag dåligt samvete. Hon är ju sjuk och jag kan inte förvänta mig mig att hon ska bete sig som en "normal" mamma. Men var ska man sätta gränsen? Hur mycket till hands ska man egentligen vara?

Under senare tid har jag mer eller mindre utvecklat hatkänslor gent emot min mamma. Jag blir förbannad på allt hon utsatt mig för när jag var yngre och inte förstod innebörden av hennes sjukdom. Jag misstänker att hon ibland utnyttjar sin sjukdom för att vinna personliga fördelar.

Jag skulle gäran vilja komma i kontakt med personer med liknande problem. Hur tänker och gör ni? Hur ska jag förhålla mig till min mamma?

Jag vet hur det känns. Min mor har cykloid psykos och har haft det sen hon var 34 år. Hon födde mig när hon var 39 så jag har haft en psykiskt sjuk mamma hela livet.

Första gången hon blev intagen under min tid i livet var när jag var 6 månader och låg i mammas mage. sedan blev hon sjuk när jag var 1,5 år och då hörde ingen av mina släktingar av sig så jag blev placerad på ett barnhem... ja senare har hon haft så många psykoser att jag inte kan räkna dem längre.

Idag är jag 18 år och har bott själv sen jag var 16. Jag orkade inte med min mamma och försökte begå självmord genom att skära upp mig och lägga mig i badkaret... Det misslyckades och senare rymde jag hemifrån till min dåvarande pojkvän. Ingen på socialen eller mina släktingar har någonsin trott mig så det har alltid varit polisen som fått hämta henne till slut.

Hon har nu under en tid haft ett boendestöd men de hjälper henne inte mycket och hon ringer mig upp till 40 gånger om dagen. Jag får känslan av att hon försöker få mig att må dåligt och ge mig skuldkänslor även om hon kanske inte riktigt själv menar att göra detta.

Idag medicinerar jag för ångest, tvångstankar och hypokondri. Under mina depprissioner måste jag stänga världen ute och hör inte av mig till min mamma. hade jag gjort det hade jag säkert slitit ut mitt hår av ilska och frustration. Jag älskar min mamma men någonstans måste man sätta en gräns för att kunna älska sig själv och inte slukas upp.

vill gärna prata mer med dig om dina erfarenheter. hör gärna av dig
Många kramar! lily

Hej!
Jag känner igen mycket av vad samtliga skriver.
Trodde verkligen inte att det fanns andra som är som hon, att det är så mycket mer i hennes beteende som hör till hennes sjukdom. Har precis insett att min mamma är sjuk, även när hon inte är psykotisk. Hennes ångest,paranoia och hennes förmåga att se ologiska mönster i allt. Trodde att det var hennes personlighet. Känns som om man har blivit manipulerad av henne hela sitt liv, har varit övertygad om vilken "god ensamstående mor" hon är.

Hon har nu slutat att ta sina mediciner igen och börjar bli dålig. Min syster och jag har valt att inte ta mer skit, om det nu kan lyckas. Vi har skrivit ett brev till henne där vi ställer ultimatum på henne att sköta sig och sin medicinering, då man inte når fram genom vanliga samtal, följer hon inte det måste vi bryta med henne. Vi orkar inte plocka upp henne gång på gång. Orkar inte att alltid ha dåligt samvete, särskilt dom få stunderna hon är bra. Det är så jävla svårt att vara hård och rak mot henne.

Vi har inte fått någon hjälp överhuvudtaget, vi är i princip osynliga. Vet ingenting om hennes diagnos. Vi vet inte hur man ska handskas med henne när hon är psykotisk eller när hon börjar återhämta sig för den delen.
Har hört att man inte ska visa att man tvivlar på det dom säger, men även hört raka motsatsen. Vi vill ju att hon litar på oss, men samtidigt kan vi ju inte stå och ta allt hon säger om oss. Hur gör ni?

Min mamma är aspie i likhet med mig. Hon har ingen diagnos (jag har). Hennes aspergerkonster är nog häftigare än mina. Hon är "världens envisaste människa". Hon har hållit på att ringa maratonsamtal åt släktingarna i åratal, utan att ge åt motparten muntur, och hon blir arg då man har bråttom och hinner inte lyssna i all evighet. Jag är rädd för den dagen då hon behöver hemhjälp. Hon låter ingen röra vid någonting i hushållet. Det kommer att bli raseri!

En dag måste hon till åldringshem, och för att hon skulle själv få välja, skulle hon behöva sätta sig i god tid redan på väntelistan för att få en bra plats. Men hon vill inte. Det börjar redan se ut i hennes lägenhet, att det skulle behövas en städerska, men ingenting duger. Ett år i sänder, och varje år ser det häftigare ut. Då min son var sist på besök, sa han att det såg redan ut som en grotta. Hon är "samlare", hon slänger ingenting.

- aspie