Jag hade en utbildad psykolog, som samtalskontakt i en 5-6 år, som jag gick till för ett samtal i veckan. Det faktum att det var inte en speciell behandlingsform, som hon utgick ifrån utan hon och jag samtalade och jag fick ventilerat mina tankar med henne. Det var mycket värt bara det att hon gav mig sin tid och vi hade många och bra samtal om precis vad som helst.
Dock i början av 80-talet gick jag till en psykolog, som var anställd som vikarie under sommarsemestern på sjukhuset och han tog mig på timtid, alltså varade vår kontakt långt in på hösten och när vi skulle avsluta sade han till mig; tala inte om dina tankar för någon, inte ens om han är utbildad psykolog, utan se först på den människan om han kan ta det. Jag hade mycket djupa tankar på den tiden och vägde mina ord på guldvåg, innan jag yttrade mig.
Det var några kristna jag umgicks med i domkyrkoförsamlingen i Göteborg och de sade; vi är glada för att få höra din röst...
Numera tar jag det eviga inre samtalet som också finns där inom mig, bättre än vad jag kunde på den tiden. Det är ett inre samtal och den inre dialogen, borde jag ha en pendang till i det yttre livet, bara för att få luftat det jag har inom mig med en medmänniska. Saknar faktiskt det.
