Jag vet inte om det handlar om att visa upp styrka Geta. Det är bara hur jag är. Jag är ingen särskilt stark person med min psykossjukdom. Jag kan inte alls konkurrera med friska personer - det är så långt borta. Inte heller jämför jag mig med andra med psykossjukdom. Jag har arv av starka och driftiga personer. Om man nu kan tala om styrka. Allt är relativt. Jämför mig med David Helleniys tex. Jag framstår som dement i jämförelse med honom. Och andra. Så det handlar inte om styrka som jag ser det. Jag vill dra mitt strå till stacken. När jag kan. Jag använder mig av de resurser jag har. Vilka är mycket mindre än de flestas. Jag kan inte tävla med någon och jag är ingen tävlingsskalle. Jag tycker om att utvecklas i det jag håller på med och utveckling är drivkraften.
Med psykossjukdom kan man inte ens utvecklas alltid, det går bakåt. Då gäller det att finna jämnmod i situationen och se till sina förutsättningar och ta det från där. Jag vet när jag ansträngt mig att jag får ta det lugnt ett tag. Är det styrka? Jag tänker inte på mig själv i termer av styrka. Jag tänker på vad jag har möjligheter till.
Jag kan tex ha hund vilket glädjer mig enormt. Att jag orkar och att det funkar. Det trodde jag inte från början att det skulle göra. Man får ge sig på saker och se om de funkar. Jag skulle verkligen inte vilja ligga i soffan framför tvn varje dag, även om jag gjort just det i år. Då får man finna ljusglimtar i det, när man är där. Kanske gå ett varv runt kvarteret är bra. Men kan jag undvika det vill jag inte ha det så. Jag vill vara aktiv. Ha livskvalité.
Som du Geta - du går på teater och fik. Tycker du att du är stark då? Eller gör du det av intresse och engagemang? Nyfikenhet? Då har vi samma drivkrafter.
Det handlar inte om styrka som jag ser det. Jag utgår från min nivå. Jag snusar tex, detvär inte "starkt" att inte kunna sluta. Jag väger 110 kg - det är inte starkt. Men jag deppar inte ihop. Jag är bara jag. Ser möjligheterna och försöker slå mig till ro med det jsg inte kan förändra. Iallafall inte för stunden.
Ja jag har hållit på med idrott, kanske är det det du förknippar med "stark ". Det är mitt liv bara. Jag råkar vara född in 7 sån miljö och har tyckt att det varit kul. Nyfikenheten, kreativiteten, glädjen I utveckling.
Jag har varit hyfsad i konditionsidrott på svensk nivå. Allt är relativt. Jag kunde varit duktig på världsnivå, men det har jag inte varit. Men jag hade en helt annan bakgrund - elitidrott - än mina vänner på fysioterapiutbildningen. Där var jag stark. Ändå är fysioterapeuter kända för att vara fysiskt aktiva och gilla idrott.
Det är bara som det är. Förr kunde jag cykla 2 timmar i hyfsat tempo. Nu cyklar jag, med Loppan, 7 km i joggingtempo. Detvär så nu. Jag kan inte hänga upp mig på att jag hade så mycket bättre prestationsförmåga förr. Då skulle jag gå under av menlöshet.
Jag, som du, som alla andra. Är där vi är. Och tar det från där. Du hemmagymmar, Pimed skäller, Cosmos har ont i nacken och ryggen, Drummer dricker för mycket, Zoidar och krokus gymmar och så vidare. Alla gör vi det vi gör utifrån vårs förutsättningar. Det tjänar inget till att jämföra sig.
Jag är sämst i min familj på det mesta. Jag är lika värdefull för de andra och för mig oavsett det. Jag har mina fel och förtjänster som alla. Jag får vara med som jag är utifrån mina förutsättningar. Så vill jag ha det. Jag vill inte vara en ynkepynk som ingen räknar med.
I brorsans flytt fick jag göra det jag orkade. De andra är starkare än mig på att gå uppför i trappor eftersom jag är så tung. Det får vara så. Jag får vara med. Det är så jag vill ha det. Jag är starkare än mamma på att bära tunga möbler. Jag dömer inte henne för det. Vi hjälps åt, samarbetar och gör det vi kan. Tillsammans klarar vi av saker.
Med positivt sinne ser man möjligheter och inte alltid problem.
Är du med?
