Theka78 skrev:
islaa skrev: Hej Theka!
Jag har diagnosen schizoaffektivt syndrom. Nu har jag levt med den i ganska många år och det går bra med stöd av psykiatrin och min storasyster. Fortsätt vara en supersyrra och bra gjort av dig att söka information och att du går in i det här med en vilja att förstå.
Jag ser inget annat än att söka information så att jag lättare kan förstå. Jag har varit med sedan hon började må dåligt för 1.5 år sedan och det är jag som har varit där när hon/hennes kollegor ringt och sagt att hon ska till akuten.
Är det någon som fått som epileptiska anfall i samband med detta?
Hon har haft 2 anfall och även fått diagnosen epilepsi.
Hon pluggar på sjuksköterskeutbildningen, är det något hon kan fortsätta med?
Förlåt för många frågor, men det bara snurrar.
Så Islaa, jag är nog den där supersyrran som du tycker att kag ska vara
Hej!
Jag har diagnosen bipolärt schizoaffektiv och sedan jag fick diagnosen har saker börjat lösa sig mer och mer. Men kom ihåg att din syster är samma person även om hon har en diagnos, visserligen kan hon bli förändrad under sjukdomsskov men i övrigt är hon den du växte upp med.
Mina anhöriga är ibland onödigt oroliga, men ibland är det befogat. Tyvärr har alla bitit sina naglar under hösten av rädsla att jag ska återinsjukna eftersom jag gick ner i dos på neuroleptika, men det har inte hänt ännu. Det i sin tur gör att jag själv blir orolig och rädd för minsta lilla svängning eller inbillad röst tills för ett par månader sedan kunde slappna av och känna mig ganska så trygg i min återhämtning. Jag har mycket att bevisa för mina anhöriga dock.
Hon måste känna själv om hon kan fortsätta plugga. Kanske behöver hon dra ner på tempot, men vill hon verkligen studera så tycker jag att hon ska följa sitt hjärta. Jag har suttit och drömt ett liv som jag inte vågat leva för att jag varit för sjuk, men när jag prövar mig fram så inser jag att jag faktiskt klarar av det och växer med uppgiften. Man kan anpassa sig. Våga prata öppet om sjukdomstilståndet. Förstår hon själv sin diagnos?
Jag slängs mellan depressioner, psykotiska symptom och sällan hypomanier men har hittat en medelväg. Det tog 10 år. Kanske hade det gått fortare om jag låtit vården ta hand om min diagnos och att jag levt MITT liv under tiden. Äta, sova, ta mediciner och lagom aktivitet har varit min nyckel. Går hon hemma hela dagarna kan det bli problem, fast är man riktigt dåligt så kan det vara det enda alternativet. Fråga vad hon vill och tror att hon orkar. Och hon kan ju testa, det är helt okej att hoppa av också.
Författare till inlägg
