Demens är en gåta. Ett långsamt förlopp som inte går att stoppa. Men medvetande måste man väl ha även om det är grumligt. Annars är man ju hjärndöd.
Det värsta jobb jag har haft var på Ulleråker på 70-talet. Först hos kvinnliga kroniker som aldrig kommit ur sin psykos. Jag försökte mig på kontakt med patienterna och lyckades få några på bättre humör. Satt och spelade på ett av de två pianon som fanns på den stora avdelningen när jag blev avbruten av en patient med famnen full av noter. Hon visade sig vara en hyfsad pianist och jag uppmuntrade henne till att spela mer. En annan patient målade riktigt konstnärliga tavlor. Jag sade till personalen att de var flera patienter som kunde en massa saker men fick bara till svar att det de åstadkom bara var sjukt.
Personalen satt mest och spelade kort och var aldrig ute på avdelningen. Men en gång gick förstaskötaren ut och började reta en av patienterna. Jag trodde inte mina ögon men det hela utspelade sig i broad daylight. Patientern var tydligen lätt att reta så hon började veva och skrika. Blev så placerad i bälte.
Sedan blev jag omplacerad eftersom de på 148:an hade sagt att jag gjorde ett dåligt jobb och hade svårt att samarbeta. Hamnade då på långvården med bara dementa. Det var fruktansvärt. Patienter som låg och skrek, patienter som drog väggarna fulla med avföring och patienter som drog ur katetrar och dropp, fulla blöjor och diarréer. Därifrån fick jag sparken när jag hade lämnat en patient ensam på toaletten och hon trillade. Var djupt tacksam över att jag fick gå.
Vad är skillnaden? Demens i psykiatrin kan kanske vara att man glider allt djupare in i sen egen värld medan allmän demens syftar på en total kontrollförlust?
