LPT-skräck?

Har också varit med om att man kommit in frivilligt och ändå fått LPT. Känns konstigt tycker jag. Men ibland kanske man inte inser själv hur man mår? Eller är vården bara elak?

Det hör till att vara sjuk tror jag, att i episoder bli inlagd. Vanligtvis är det inte personalen jag stör mig på utan andra patienter.. Efter ett tag blir jag uttråkad på avdelningen och den Fredrik som var min läkare gav mig permission. Det funkade ganska bra men var min längsta inläggning någons, LPT givetvis men cirka 3 månader...

När jag har varit frivilligt inlagd och sagt att jag vill skriva ut mig så har det(inte alltid)omvandlats till LPT.

Jo jag antar att det ingår. Men den läkaren på den avdelning där jag är när jag inte är på LPT tar mig aldrig på allvar, han skriver ut mig efter en dag...
Oj 3 månader är länge. Längsta jag har varit inlagd var 2 månader, men det var i Australien. Så mycket bättre avdelning, läkare och vård

Konstiga var att jag blev inlagd 3 år efter jag kommit till psykiatrin. Då hade jag laborerat med abilify flera gånger och kanske ökat min sårbarhet för psykos.. Fredrik tyckte då efter några månader av samtal osv att jag uppfyllde kriterierna för schizofreni. Sedan dess har jag haft den diagnosen och olika mediciner. Jag invänder inte mot vården som sådan eller läkare aktivt men en del i mig tycker att det varit för mycket viktuppgång över åren och nu är jag ganska säker på att jag inte kan gå ner dom kilona, trots att dom lovade det från början..

Jag vet bättre idag men vissa saker kan man inte göra något åt .

Ja viktuppgången är ett stort minus. Jag var jättesmal, sen kom seroquel och olanzapin/zyprexa in i bilden... vill också gå ner men tar fortfarande olanzapin i perioder och då är det inte så lätt


Jag var feldiagnostiserad med borderline länge men nu har min läkare "hittat rätt" diagnos, = schizofreni så ska till en psykosmottagning på tisdag