Jag har inte schizofreni men däremot schizoaffektivt syndrom. Jag tror att alla jag känner vet, då jag förespråkar total öppenhet. Det har aldrig varit något problem, inget har sagt upp bekantskapen. Jag tror det beror på hur jag valt mina vänner.
Jag brukar berätta när det kommer upp naturligt, varför jag inte arbetar och varför jag spenderat en hel del tid inlagd. T.o.m min systers barn vet och de är mellan 9 och 14 år gamla. De undrade varför jag tog medicin varje morgon och min syster hjälpte mig med att svara "för att hon ska tänka rätt, precis som mormor". När jag var inlagd senast för maniskt skov som slog över i psykos kom de och besökte mig (psykosen hade då gått över) och när de blir äldre kommer jag nog försöka förklara mer ingående.
En gullig story är väl denna: Jag skickade ett foto på när jag kysser min pojkvän till min mamma på mors dag. Min syster med Downs syndrom är mycket fascinerad över denna bild. När hon fick höra att jag låg inlagd på sjukhus så sa hon följande "Hon har väl pussats för mycket". Det fick mig att le mitt i all misär.
Den enda som inte riktigt vet är nog min pojkväns pappa men jag har bara träffat honom två gånger och i framtiden kommer jag berätta, när vi känner varandra bättre.
Dock betvivlar jag att folk förstår magnituden av mitt tillstånd eller riktigt förstår vad min sjukdom innebär, de tycker jag är "normal" med dagens mått mätt och inte så diagnosinsatta även om jag försöker förklara enkelt för de som undrar.
