Självskadande

Fantasio skrev: Hur kan ångest lindras av att skära sig? Vilka här självskadar? Jag har inget sådant behov och det är jag glad för. Har du skadat dig eller har planer på att göra det?

Jag har ingen aning om varför man blir mindre ångestfylld av självskadebeteende. När jag skadar mig själv får jag just pga självskadebeteendet en oerhört mycket svårare ångest. Så den här sjukdomen självskadebeteende är irrationell och då kan man få hjälp att tänka rationellt. Jag har skadat mig med tabletter för att få hjälp en tablett mot depression eftersom på sjukhuset NÄL i Trollhättan skriver man inte ut riktiga mediciner mot svåra depressioner.

Man självskadade för att endorfiner frites och de övermannade ångesten som var stark och livshotande

Jag har skadat mig själv medvetet, men det har inte varit på grund av samma sak alla gånger. I grund och botten har det handlat om ett självhat och att jag genom att skada mig radikalt uttrycker det. Det kan handla om alla självdestruktiva beteenden, men jag antar att det du funderar på är vävnadsskador och liknande.

Mstibbs skrev lite om den fysiska biten. Det är någonting som jag upplever att många som självskadat upplevt eftersom de börjat skada sig mer och mer, att kroppen reagerar på olika sätt. Ser man blod så går blodtrycket ner. Gör man sig illa så sänder hjärnan ut endorfiner och adrenalin. Det är en överlevnadsgrej, egentligen. Och fokuserar man på en smärta eller att göra/ta hand om ett sår så är det enklare att släppa sin ångest för en stund.

För mig så blev självskadandet ett beteende för att hantera alla känslor, även de positiva. Känslor var = farligt för mig och dessutom så blev jag beroende av det - dels ville kroppen uppleva kickarna som en skada ändå ger, dels så tillfredsställdes ett behov av att manifestera mitt självhat för mig själv. Till slut hade jag passerat gränserna så pass mycket att det inte var konstigt att skada mig, det var mer naturligt och under vad jag nu förstår har varit psykoser så har jag dessutom varit tvungen att skada mig för att rädda andra. Det är lite av en annan historia, du vet ju själv vad vanföreställningar kan leda en till att göra.

Jag tror också att det är många som inte är medvetna om varför de självskadar. Det kan vara ett inbyggt behov av att signalera att man mår dåligt till omvärlden lika gärna som det är ett sätt att lyfta bort sin ångest. Det är få som vill erkänna att de skadat sig för att få det här farliga ordet "bekräftelse", men det är väl klart som fan att alla behöver bekräftelse och bli validerad att man mår kasst och då blir självskadebeteendet ett verktyg oavsett om man är medveten om det eller inte.

Självskadande är en privat sak tycker jag, som man kan kommunicera om man vill få hjälp.

Amandara skrev: Självskadande är en privat sak tycker jag, som man kan kommunicera om man vill få hjälp.

Ja, det är otroligt privat. Därför känns det jättetrist att jag måste leva med ärren nu, det gäller att skyla sig eller blotta någonting som gör att människor dömer en på förhand och kan se märken från ens mest privata och svåra situationer.

Jag önskar verkligen att människor i allmänhet lärde sig kommunicera i ord och att vården tar det på allvar, för det finns antagligen väldigt många som undermedvetet eller medvetet tror att de måste skada sig för att få vård. Och tyvärr, så har många patienters intensiva självskadebeteende gjort personal på psykiatrin hårdhudade och missledda när de gör bedömningar.

Jag känner som du Saari....jobbigt att ha ärren nu efteråt.