Det där med självmord

Ja, livet går i kringelikrokar och inte riktigt rakt fram som man önskar många ggr, då jag i grunden är en väldigt rationell person!

Utomjordingen skrev: Det där med självmord, att vara självmordsbenägen har jag inte varit sen jag var mellan 12-15 år gammal. Efter 15 årsåldern minskade min självmordsbenägenheten mer och mer. Så säg, våren 1990 (var 18 år gammal då) slutade jag att tänka på självmord helt. Har antagligen förträngd mitt eget självmord sen dess... .

Varför jag var självmordsbenägen när jag var barn var för att jag hade flera svåra livshändelser under hela min uppväxt. Sen var inte min mamma och min släkt bra för mig, för min mamma kunde vara elak och falsk mot mig. Fanns hela tiden i atmosfären att jag borde ta livet av mig.

Jag tror att jag förträngde/stängde av helt att jag ville ta livet av mig, våren 1990! Det blev motsatt effekt utav det istället. Jag var kanske lite psykisk sjuk innan våren 1990 men våren 1990 bröt det ut fullständigt.

Det konstiga är att när jag inte ville ta livet av mig då plötsligt passar det bra att jag ska bli tvångsinlagd/tvångsmedicinerad men inte då när jag var självmordsbenägen.

Erasee skrev: Ni som har dessa tankar , finner ni ingen annan utväg? Blev ni kvitt detta?: Hur länge höll dessa tankar i? Varför fick ni dessa tankar?

Symtom på svår depression. Kanske att jag kände för mycket stress.

hen sjunger typ "i had a brother" sry, men härligt att höra bruce i hela rummet bara spela ut. Förlåt jag är lite ung och ovan

Jag skadades våren 1990 och sen när jag blev tvångsinlagd/tvångsmedicinerad våren 1990 så skadades jag ännu mer. Så med andra ord, jag är kroniskt psykiskt sjuk idag sen dess.

Jag har 60-80 % kvar av alla symptom som jag hade våren 1990 trots behandling.

Ibland tänker jag vad var det som var bra med psykiatrin som ändå inte kunde/ville göra mig 100 % psykisk frisk utan jag blev ännu mer psykisk sjuk på grund av psykiatrin? Kunde inte jag lika gärna ha fått jobbat kvar på Kommunhuset/kansliavdelningen och varit flera miljoner kronor rikare idag istället för att hamna på psyket och ha en fjuttig sjukersättning hela livet ut? Menar, jag var ju inte ens självmordsbenägen längre som jag var långt innan.

Och varför i helvete var det ingen på psyket eller någon annan som sa att jag skulle ha rätt till försäkringspengar?

Sen kunde väl psyket säga också att man inte får bli ihop med en psykevårdare som jag blev. Fattade inte psykevårdaren själv att hon inte får bli ihop med en patient?

Varför i helveten har min mamma alltid försummat mig under hela mitt liv?

Följande psykiska symptom har jag kvar trots att jag har haft mer eller mindre med psykiatrin att göra snart i 30 år:

1. Musikhallucinationer.

2. Visual Snow.

3. Tinnitus.

4. Hörselhallucinationer.

5. Skrik inne i mitt huvud.

6. Ljudillusioner.

7. Synillusioner.

Har man allt det där som jag har, då vill man i alla fall inte vara som en robot som arbetar/lever i regelbundna tider.

När det är 100 % psykiska symptom då har jag även:

1. Känselhallucinationer.

2. Synhallucinationer.

3. Lukthallucinationer.

Sen också när man har mina psykiska symptom så lever man i ständig ångest som ger djupa depressioner och vanföreställningar - det dyker upp nya knäppa tankar hela tiden.

För att jag ska stå ut, så får jag lugnande tabletter vid behov och dricker öl när det blir allt för outhärdligt.

Utöver det, så pysslar jag om mig själv så mycket jag kan. Min kvinna pysslar också om mig. Men mina 60 - 80 % av psykiska symptom består i alla fall.