Syster som inte vill ha hjälp!

Egentligen kanske det inte behövs kurser utan regelbundna föreläsningar i ämnet, som anhöriga med behov kunde lyssna till. Det vore ju också bra om man kunde se en föreläsning i ämnet via Internet.

Hej alla!
Jag har varit mer än inaktiv här sista månaderna, kändes som det var dags för en liten uppdatering nu.
Det har inte gått speciellt bra i systerfrågan.. Slutade med att det i somras blev polishämtning och tvångsvård för henne, 4 veckor på sjukhuset. Nu är hon hemma igen, sen ett par månder. Men våran relation är i det närmaste obefintlig nu. Vi hälsar på varandra, men inte mer. Detta förmodligen mest beroende på att hon även nu verkar hysa ett enormt agg mot mig.. Hon skickade iväg ännu ett otrevligt mail, som jag besvarade med (ungefär); "Jag älskar dig, men klarar inte av att ständigt bli anklagad för allt möjligt av dig. Du är välkommen att ta kontakt med mig igen när du har annat än anklagelser mot mig att komma med. Nu kommer jag att blockera dig från min mail." Vilket också var vad jag gjorde, blockerade. Vill hon ha kontakt framöver får det bli IRL eller via telefon.
Men det känns skit verkligen, att hon fortfarande är så inriktad på att allt som gått fel i hennes liv beror på mig.. För övrigt precis som det var med mamma på den iden hon mådde dåligt. Man undrar ju nästa om man inte är Antikrist, och bara för lidande och misär med sig bara genom att finnas? .?
Nån som orkar peppa mig lite?

Det är ganska vanligt med anklagelser mot anhöriga efter en inläggning. Delvist kan det väl bero på bristande sjukdomsinsikt dvs man anser sig helt frisk och orättfärdigt inspärrad. Bristande sjukdominsikt kan gå över, men kan återkomma t.ex. vid ett återfall i psykos. Hoppas att din syster blir bättre. Vilken diagnos fick hon?

Tråkigt att höra. När jag har mått som sämst har jag varit ambivalent till mina anhöriga. Jag har ibland farit ut med rena harrangerna mot dem och beskyllt dem för att ligga bakom min "sjukdom" och mitt lidande. Såhär i efterhand mår man inte bra över det man har sagt och man känner att man har gjort fel. Det som känns bra är dock att mina anhöriga i alla fall stödjer mig och inte håller vad jag har gjort tidigare mot mig utan försöker att glömma och ta vara på de positiva sidorna jag har.

Råder dig därför att försöka vara snäll och överseende, då hon nog inte är helt frisk.

Admin1 skrev: Det är ganska vanligt med anklagelser mot anhöriga efter en inläggning. Delvist kan det väl bero på bristande sjukdomsinsikt dvs man anser sig helt frisk och orättfärdigt inspärrad. Bristande sjukdominsikt kan gå över, men kan återkomma t.ex. vid ett återfall i psykos. Hoppas att din syster blir bättre. Vilken diagnos fick hon?

Jo, att anklaga sina anhöriga efter en inläggning är väl inte speciellt konstigt kanske. I hennes fall anklagade hon ju iofs mig ganska långt innan hon hamnade på sjukhuset, egentligen ännu mer då. Nu är hon ist mera sansad, jag får inga konstiga mail eller förvirrade telefonsamtal mitt i nätterna. Så tror att det sakta men säkert går åt rätt håll iaf. Även om jag VET att det kan ta lååång tid.
Läkarna gav diagnosen "akut psykos", och i det fallet så är väl inte sjukdomsinsikt så vanligt.. Tror hon själv föredrar termen "utbränd". <!-- s:-P --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_razz.gif" alt="" title="Razz" /><!-- s:-P --> Dom hade sagt till pappa att 1/3 av dom som får en psykos aldrig får det igen, så det är klart man hoppas at hon hör dit.

Moshe skrev: Tråkigt att höra. När jag har mått som sämst har jag varit ambivalent till mina anhöriga. Jag har ibland farit ut med rena harrangerna mot dem och beskyllt dem för att ligga bakom min "sjukdom" och mitt lidande. Såhär i efterhand mår man inte bra över det man har sagt och man känner att man har gjort fel. Det som känns bra är dock att mina anhöriga i alla fall stödjer mig och inte håller vad jag har gjort tidigare mot mig utan försöker att glömma och ta vara på de positiva sidorna jag har.

Råder dig därför att försöka vara snäll och överseende, då hon nog inte är helt frisk.

Låter det hela bero för tillfället, hon får komma själv när hon känner att hon vill och orkar.
Har ju set hur mamma varit när hon "piggnat till" efter sina perioder av depression/psykos, så förstår ju att syster knappast vill prata om det hela. Det är för övrigt inget jag alls vill göra med henne, inte om hur hon har betett sig likosm, utan jag har haft ett superstöd av en väninna som orkat lyssna när det varit som tyngst.

Men jag ska vara så snäll det bara går!