Min arga mamma

Mina föräldrar dog båda innan jag fyllde 30. Jag saknade min mamma oerhört några år. Nu är det längesedan hon dog, 15 år sedan. Tiden har mildrat sorgen. Men vi hade inget okomplicerat förhållande. De 10 sista åren av hennes liv var vi dock bästa vänner. Hon fick aldrig se sitt barnbarn det tänker jag på ibland.

Nu är livet annorlunda. Jag han min man och mitt barn. Min man kan ha ett upprört temperament. Det är inte riktat mot mig, men det känns ändå väldigt jobbigt.

Jag ska till mina föräldrar idag och jag måste komma ihåg att vara tyst om sömnproblemen. Mamma har lärt sig att sömnen är viktig och hon var på mig om det för ett tag sedan. Men jag kan inte sova på beställning. Hon ser problem som inte finns och förstorar upp det som faktiskt finns. Fast hon vill ju bara väl.

Mina föräldrar är borta sedan många år. Min morsa blev en hönsmamma så fort det stod klart att jag var sjuk. Hon tjatade aldrig om någonting och skällde inte på mig efter min diagnos. Inte farsan heller så länge han levde. Jag kan inte komma på att någon av mina släktingar har behandlat mig på fel sätt när jag varit sjuk.

De har alla på något sätt ställt upp för mig.

mamma är från annat land men har aldrig slagit mig

Vad bra.

:angel