luften vibrerar

Jag är ett tomt skal. Inom mig sliter det i hjärtat, magen och mina leder. Min själ värker - som om jag ständigt är på väg att överfallas av något så hemskt att jag kommer dö. Det är ångesten som växer, som tar min energi och mitt liv.

Runt om mig viskar (eller ibland skriker) röster till varann och till mig - gör si, tyck så, akta dig, ta ett steg till...fortsätt vandra runt (fastän jag är så trött att jag kan spy). Jag ser skuggliknande varelser utefter golvlisterna - som små gråtomtar, eller som en katt. Hör ibland knastrande ljud, som om nån knaprar på hårt bröd eller nåt sånt från rummet intill, fast ändå inte, på nåt sätt knapras det inom mig samtidigt. Knepigt att förklara.

Armar och ben gör rörelser jag inte bett om. Jag säger saker som jag egentligen inte menar. Tänker så fel att jag lyckas få mig själv till panik eftersom jag inte hittar en lösning på det som jag har tänkt göra från början.

På nätterna (när jag lyckas sova...) drömmer jag nästan jämt helt sjuka och otäcka mardrömmar. Vaknar med frossa och ångest...

Livet är allt för ofta en pest!!!!!!!!!!!!!!!

är ledsen för att du har det så jobbigt, jag ber för dig :hjärta

Sätt på de trådfria hörlurarna, eller andra hörlurar, vrid upp ljudet på max och gå och lägg dig, men, om du har lov till det ta en extra dagsdos av ditt antipsykotika och några starka sedativa, vad du nu har, helst icke beroende framkallande att sova på. Sjung med i musiken, tyst i huvudet inte högt med munnen!

Det slår ut varenda röst och du somnar lugnt och stilla utan några röster alls!

Jag tror du kommer att vakna till en ny morgondag om du tar medicinen och gör som jag säger, så vaknar du i morgon och rösterna bör vara borta då och förmodligen har du en hangover och är trött till eftermiddagen men är därefter människa igen!

Du är i ett psykotiskt tillstånd om du har det som du beskriver just nu och detta är det starkaste motmedel jag själv kan använda mig av! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->
Jag gissar ju förstås att du inte har det så nu, utan det som du beskrev är av lite eftertanke eller hur? :lol:

Det är bara ett tips!

Låter väldigt jobbigt! Har du ringt och pratat med läkaren om det är något han kan göra för att minska dina besvär? Det du kan göra själv är att försöka att minska på stressen och stimulansen. Försök att ha tyst hemma och ta det lugnt samt gör inga svåra saker. Efter ett par dagar med mindre stimulans så kan man må mycket bättre.

Nissegossen; Tack för tipset, men tyvärr äger jag inga hörlurar eller nån mp3-spelare. Jag har oftast TVn på och har sömntabletter, men har ändå svårt att sova... Förstår inte hur du menar med ¨"OM jag nu mår så här" och att jag skriver nån sorts eftertanke...? För mig är detta vardagen, även om jag har bättre dagar och sämre dagar.

Admin1; Jag håller på o trappar upp (ännu en ny sort) medicin för att se om det hjälper att dämpa rösterna o synerna.

Jag skrev det här på forumet "era hallucinationer o vanföreställningar" för att se om det är fler som har det som jag, som upplever liknande saker. Jag känner mig så ensam liksom...

Jag har röster varje dag, men de plågar mig inte längre.

Förut så hade jag så mycket röster och de var högljuda, så att jag inte kunde sova, de tvingade mig att vara vaken.
Skaffa ett par hörlurar och plugga in dem på någon radio, datorn, eller kanske det även finns på din TV.

Om du gör det och gör som jag säger i det föregående, så somnar du och kan sova en hel natt. detta när det är som allra svårast. Men det behövs inte varje kväll, utan jag gör det enbart när jag har det som svårast och absolut måste kunna sova.

Annars är rösterna där för att stanna, såvida du inte drogar ned dig så mycket, så att du går som en zombie, men det är ju inte önskvärt, för då existerar du bara och det är inget liv att ha.

Jag ser ibland syner med, men det har jag inte lika accentuerat idag som jag hade det tidigare.
På det hela taget är det lugnare i huvudet nu, än vad det varit.

Min sjukdom besvärar mig helt enkelt inte så mycket numera, utan jag har "stått ut" och kommit i ett mer normaltillstånd där rösterna finns där, men att det numera inte är lika jobbigt och jag får inte längre någon panik över det jag hör och ser, för det i sig är inte farligt, bara jobbigt.