Psykosvärld och handfast verklighet

Då kan jag bara säga enkelt, att det då kan vara min bror som är på tapeten? Men jag vet att det är betydligt mer avancerat än så, myriader av människor passerar revy genom ens dygn. De flesta försöker markera sin närvaro på ett eller annat sätt genom standardförefarandet att skylla på ngt dem inte kan gripa tag i, då blir det enklast tänkbara förfarande, stigmatisering.

Du Geta, det här är ett gammalt begrepp för mig, men det är kul att du finner en lugn genom sudoku!

Tack för många svar! De ger en inblick i hur ni har det så jag kan jämföra med min egen situation. Man behöver nog ha rejäl distans till sin psykotiska värld för att få en dubbel verklighet; den gamla och den aktuella.

Att säga att den psykotiska världen är en omogen föreställning är djupt, men det går inte att få en paranoid människa som kämpar för sitt liv att bli botad med det. Hur man gör för att hjälpa någon som är psykotisk, får vi ta en annan gång. Jag vill mest veta om det är vanligt med två verklighetsuppfattningar: den sjuka och den friska.

Jag upplever det som att det finns två helt olika tillstånd man kan vara i. Antingen kan man ha "normal" perception, logik och tänkande, eller också har man psykotisk perception, logik och tänkande. Det är som två helt olika världar man kan befinna sej i, som lyder helt olika regler och fungerar på helt olika sätt. Orsak och verkan, naturlagar och som sagt själva logiken skiljer sej radikalt mellan dom olika världarna. Ibland kan man också vara splittrad och stå med ett ben i varje.
Jag har valt att satsa på den "normala" världen, ta dom mediciner som behövs för att vara "normal", och försöka att inte fästa mej vid sinnesintryck eller tankar som inte passar in i den "normala". Men det är nånting jag får jobba med hela tiden, även om det blivit generellt lättare med åren.

Jag har aldrig varit psykotisk utan bara gränspsykotisk, men när jag får såna där konstiga tankar handlar det om mitt ursprung. Jag tror att jag kommer från en annan dimension och har varit ett annat sorts väsen. När jag dör ska jag tillbaka dit, och när jag ligger sådär på gränsen till psykotisk, längtar jag efter det.

Som Geta sa så träffande, så kallade hon detta sina "favoritfantasier". Det är verkligen precis vad det är, men nu när jag ätit Abilify ett år, så är alla dessa "knäppa" tankar borta. Tyvärr, faktiskt, för jag saknar dem. De fick mig att känna mig lite speciell, och de gav mig en förklaring till varför jag mår så dåligt här i den här världen.

Så för mig dras en tydlig gräns mellan frisk och sjuk. När jag är sjuk, är jag uppfylld av dessa tankar, när jag är frisk är de icke-existerande. Men jag saknar dem.

mjo.

men liksom, jag tror folk som inte har blivit helade till Ande kropp å själ, tolkar det mesta i sig själv, sin nästa och omgivningen (bil reg, siffror, företeelser osv)
och ofta i överdrift.

men tja.. vad vet jag, en tanke ja fick^^

Jag har bara haft en psykos och då förstod jag själv att det var en psykos och inte verklighet. Därför tycker jag själv att jag aldrig levt i en annan verklighet. Det kan finnas andra problem än störd verklighetsuppfattning. Svårigheter att lösa problem kan ställa till mycken förtret. Sedan kan missuppfattningar och feltolkningar skapa problem också, men det har väl med verklighetsuppfattningen delvist att göra.