Seroquel till barn samt Fluanxolfrågor

Fluanxol Produktresumé (läkarfass)[/url:3qqwanu2]

Produktresumé Fluanxol Google sök[/url:3qqwanu2]

Seroquel Produktresumé (Läkarfass)[/url:3qqwanu2]

Seroquel Produktresumé Google sök[/url:3qqwanu2]


4.4 Varningar och försiktighet

Barn och ungdomar (10–17 år)

Seroquel rekommenderas inte till barn och ungdomar under 18 år beroende på brist på data som stöder användning i denna grupp. Kliniska studier har visat att det utöver den kända säkerhetsprofil som identifierats för vuxna (se avsnitt 4.<!-- s8) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_cool.gif" alt="" title="Cool" /><!-- s8) --> även fanns vissa biverkningar som uppträdde i högre frekvens hos barn och ungdomar jämfört med vuxna (ökad aptit, förhöjt serumprolaktin och extrapyramidala symtom), och en biverkning identifierades som ej tidigare hade setts i studierna på vuxna (blodtryckshöjning). Man såg även förändringar i sköldkörtelns funktion i tester hos barn och ungdomar.

Dessutom har man ej studerat de långsiktiga säkerhetseffekterna på tillväxt och mognad längre än 26 veckor. De långsiktiga effekterna på kognitiv och beteendemässig utveckling är ej kända.

6 Jesus sa till honom: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig.

Karin skrev:
Isa-Alise;
Min sons psykos startade med att han slöt sig allt mer inom sig själv, stängde in sig på rummet, ville inte träffa varken kompisar eller familj. Han såg saker som inte fanns, allt ifrån hundar och enorma krypdjur till utomjordiska varelser eller "spöken"...som "pratade" med honom, angrep honom eller blockerade vägen för honom. Han hörde ljud som han bad skulle sluta för det värkte i öronen på honom, och han kunde känna det som om nån lade is nånstans på kroppen och skrek "ta bort det".... Vidare så kunde han kasta tallriken med mat med ett vrål hur han kunde serveras levande ormar, ålande blyertspennor osv... Böcker och pennor o sånt kunde i hans ögon förvandlas till hemska monster som skulle slita honom i stycken. Täcket försökte strypa honom. Lyset i taklampan var på väg in i hans mun för att stjäla syret.... Ja, listan kan göras hur lång som helst...

Jag känner igen det med tillbakagång i utvecklingen. Han är mer "barnslig" nu - ungefär som en 7-8åring, och skolarbetet påverkas så att han har svårt med inlärning/minne och särskilt med matten. Det låser sig helt där (matten). Minnet är påverkat annars oxå, han kan ofta inte redogöra för vad som hänt dagen innan. Han pratar ofta osammanhängande, kan byta ämnen flera gånger i samma mening, eller stanna upp och liksom har glömt vad han pratade om... Det är jobbigt för honom att vara bland mycket folk, han känner sig iakttagen och liksom "bedömd" hela tiden. Han går i enskild undervisning vilket jag tycker är bedrövligt eftersom han därför blir så isolerad, samt att de lärare han har inte har någon special-kompetens för barn med särskilda behov (något som jag trodde var ett krav inom skolan att tillhandahålla).

Vad jobbigt både för honom och för dig! Det finns lite erfarenheter från USA om barn med psykoser, går t.o.m. att hitt några korta filmer, de har postats tidigre här på sajten. Annars finns nog inte så mycket kunskap om detta.

Terapi (KBT) tror jag är viktigt. Barnet måste ju få prata om sina upplevelser och få stöd att använda strategier för att hantera symtomen...

Socialt stöd som en kontaktperson som kan avlasta dig och göra lite roliga saker med din son och kanske även göra läxläsningen vad gäller matten, vore nog bra... En sådan fås via kommunens biståndshandläggare...

Filmer om barn med schizofreni, finns en del!

Children with zchizophrenia Google sök[/url:18qnyffl]

[youtube][/youtube]

Geta skrev: Har du liknande upplevelser som sonen, Karin?
I en familj kan alla få samma sjukdom. I olika
familjer är olika sjukdomar tillåtna.

Jag fick BP (då hette det manodeppressiv) och schizo-diagnosen när jag va 17 (resten av diagnoserna fick jag som vuxen). Haft perioder med starka psykoser till och från under hela livet, men även perioder då jag funkat "bra" och kunnat leva någorlunda "normalt"... Tyvärr har jag fått byta läkare hundratals gånger och varje gång har dom nya ideér om vilka mediciner och doser jag ska ha - och det har lett till så många byten och doseringsändringar fram och tillbaka så därför har jag nog hamnat snett (ramlat ner i psykoser igen) ett antal gånger i onödan pga det...men det är bara vad jag själv tror...man har inte mycket att säga till om själv när man är patient. Under mina psykoser har jag syner och upplevelser som är totalt vrickade, men som jag inte kan styra när dom kommer.. Har alltid hamnat på avdelning när dom kommit.
Dessemellan har jag mina "röster" som styr mig att göra saker, och som klagar över min otillräcklighet i allt... Får ofta ångest, men har rätt bra hjälp av mediciner som dämpar. Jag har blivit något av en expert på att dölja hur jag mår inom mig - åtminstone de stunder det behövs, och under de perioder jag mår skapligt...

Jag förstod inte din mening "I olika familjer är olika sjukdomar tillåtna"...menar Du "Geta" att jag skäms eller nåt i den stilen för min sons sjukdom/tillstånd? För så är det inte - vi pratar mycket med varandra, och jag har alltid sagt (såväl till honom som till mina vänner osv) att det tyvärr finns så många inskränkta människor som fortfarande tror att psyket är något humbug och att det är skamligt att ha psykiska problem, och ännu värre - att PRATA om det!!

Jag säger att likaväl som man behöver få ett brutet ben tillrättalagt och gipsat eller en protes om man mister ett ben (som exempel) för att kunna få så bra möjligheter att leva ett så bra liv som möjligt så behöver man få hjälp när det är trasigt inombords...om det sen är depression, tvångstankar, ätstörningar eller vanföreställningar/hallucinationer - oavsett vad så har man samma värde som människa och därmed samma rätt att leva ett gott liv!

Det är dom som ser ner på de psykiskt sjuka som saknar förmågan att se att det finns mer än ett sätt att leva livet på. Att vara någon "svensson" är ingenting som jag anser är så himla mycket att sträva efter - alla borde tillåta sig att lyssna inåt och sluta jaga en massa statusprylar och kämpa mot klockan hela tiden...dom rusar i blindo mot döden iaf..och när den dan kommer går det säkerligen upp ett ljus vad dom missat i livet, vad som EGENTLIGEN var viktigt och betydelsefullt..! För mig är det kärlek, ärlighet och trofasthet. Att kunna njuta av "det lilla"...tillåta sig att vara i nuet och känna glädje över en värmande solstråle, en kvittrande fågel, härlig musik, katten som kryper upp och lägger sig i knäet o spinner osv osv...

Oj, nu blev det en lång utläggning här...men det känns skönt att ha hittat den här sajten och få skriva av sig tankar och funderingar!

Gäst skrev: Karin,

jag tvivlar verkligen inte på att du älskar din son!!!Jag tror du älskar honom över allt!!Förlåt att jag utryckte mig så klumpigt!

Det är lugnt - jag överreagerade säkert, jag brukar kunna göra det, särskilt när det gäller min son, man är väl extra känslig när det gäller ens barn... <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->
Kram på dig!