Seroquel till barn samt Fluanxolfrågor

Well, jag kan bara ge dig min sympati och säga, att jag gör så gott jag kan, men det är inte lätt att veta situationen fullt ut när man inte har alla parametrar och jag ber om ursäkt om jag på något sätt har förnärmat dig eller att du tycker att jag inte tagit dig, så seriöst som jag borde!

Varje människa gör så gott hon kan varje dag! Blir det inte bra en dag, så var det så gott man kunde den dan!

Karin skrev: Till "Gäst" vill jag säga;
Jag har ifrågasatt denna medicin och visat på studier om medicinen där biverkningar tas upp, samt att den ej rekommenderas för barn till BUP under 1 1/2 års tid - utan resultat. Man nonchalerar mina åsikter totalt - om det nu beror på att jag själv är ett "psykfall" och därmed inte tas på allvar...??? Jag har även ifrågasatt hur man bara ger medicin och ingen terapi i nån form, men inte heller det har man lyssnat på, utan hummat om att det inte "finns resurser"....
Att jag inte skulle ge min son kärlek.... Jag har alltid stöttat, tröstat och älskat min son över allt på denna jord! Hållt om och försökt lugna och prata när han hallucinerar, är på väg ut genom fönstret eller slår sönder inredningen... Försvarat och kämpat för att få till en vettig skolgång - alla myndighetspersoner inom BUP, skolan, socialen osv... Vänt ut och in på mig själv för att komma på nånting som kan tänkas smaka gott för honom när han vägrar att äta... Alla nätter man fått genomsöka och "döda" (bevisa att de är borta) de monster som håller på att äta upp honom....!!!!!!!!! Har du mer att tillägga om vad jag borde göra/inte göra så varsågod!

jag håller med dig!Men det här är ett öppet forum,de flesta anomyma <!-- s:o --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_surprised.gif" alt="" title="Surprised" /><!-- s:o -->ch desvärre känner jag inte dig så jag kan ju omöjligt veta
Men som du beskriver gör du allt och jag känner igen mig i detta!Tyvärr är jag i en väldigt svår sits själv ,så önskar jag visste vad du skulle göra mer än det jag skrivit.
Om du har råd sök terapeut privat!Annars-Ge dig inte!Man måste ligga på som en iller för att få hjä
lp med terapi!-Och det är helt åt helvete fel!!De borde ju självklart lägga mer pengar på terapi,än att bara ge dessa skadliga piller!!Så mitt råd är att du försöker få stöd och trygghet till dig själv också så du orkar stötta din son!Skaffa personligt ombud också!!Och så måste man ju ha stenkoll så att han inte gör illa sig själv såklart!Men tycker det är hemskt att så unga sa ta sådana starka saker,Faktiskt blev jag ilurad själv massa piller i den åldern och på den vägen är det...Tragiskt,men du verkar älska han över allt,tvivlar inte på det!men psykiatrin är inte lätt att ha att göra med så..vet tyvärr inte mer o säga.. :rolleyes:

Till NG; Du har absolut INTE förnärmat mig!!! Det var "Gäst"´s ord om huruvida jag gav kärlek till min son som fick mig att reagera, och inget annat. Jag tycker att jag fick ett mkt respektfullt och seriöst bemötande och trevligt välkommnande här på sajten! :angel

Till Gäst; Tack för dina ord - när Du läste mitt senaste inlägg där jag berättade om min "kamp" för min son, och att jag gör så gott jag kan på alla vis jag kan komma på gjorde att Du fick en klarare bild av den rätt hopplösa situation jag/vi befinner oss i. Du har helt rätt i att man aldrig ger upp - för det gör jag inte, man försöker med alla medel att få den s.k. "vården" att bete sig mänskligt! Jag har lagt fram skrifter från läkartidningar om Seroquel och dess biverkningar, bland annat om de skadestånd man betalat ut i USA till folk som drabbats av svåra biverkningar av den medicinen. Jag har även visat skriften "BUP´s riktlinjer för stöd och behandling" (ett "häfte" på 458 sidor) och även anmält avdelningen där sonen vistats ett antal gånger, där man betett sig så vansinnigt så man undrar om dom har någon som helst utbildning...

Till alla; Jag själv började nu med Fluanxol idag...trots att jag är så skraj för allt vad mediciner heter, men jag måste väl ge det en chans...OM det kan hjälpa mig och göra mig starkare och stabilare så tjänar ju alla på det. I annat fall - den dagen, den sorgen... Känns som jag inte har så mycket att förlora eftersom jag går på knäna med både mina egna och sonens rena rama helvete...

Tack ALLA för ert stöd och era råd!!! :vagen

PS! Jag vill gärna höra flera åsikter/råd om det här. Både hur man själv kan tänka och göra när det gäller ens mediciner och livet runt en när man lider av röster och förvirringstillstånd och när ens barn (eller annan anhörig) är drabbad och man inte får gehör i vården så som man förväntar sig...

I USA är Seroqueltabletter godkända för användning på barn 13-17 års ålder vid schizofreni. Du kan själv läsa detta här:
www1.astrazeneca-us.com/pi/Seroquel.pdf
Jag rekommenderar att du skaffar ett Personligt Ombud, som kan hjälpa dig med vårdkontakter angående din son. Personligt ombud är gratis och det är kommunen man kontaktar för att få personligt ombud.

Du kan ringa personligt ombud direkt!
Se efter bland telefonumret på din ort www.personligtombud.se/

Är det inte lite märkligt och ovanligt att ge en 13-åring ge en så slutgiltig diagnos som schizofreni? I den här åldern löper ju hormonerna amok, psyket är skört och ömtåligt, man utsätts för grupptryck, identitetsuppbyggnaden pågår för fullt. Det är kort sagt mycket som händer med en så ung människa.

Måste säga att även jag tycker det verkar lite väl tungt att medicinera med Seroquel. Killen kanske helt enkelt lider av tillfällig förvirring, otrygghet och obalans i livet.

Om mamma är så pass sjuklig så kan man kanske förstå att pojken snarare känner så än är psykotisk.