Risker?

Jocke skrev: Synd att du har en negativ ansikte att relatera till i begreppet schizofreni. Om man säger i mitt fall, så är mina problem allmänmänskliga, där även friska människor kan visa upp en problematik. Men schizofrenin förvränger ofta ens avsikter, sedan beror det mycket på vem som möter upp en i samtal och diskussion. Jag hoppas du blir av med dina förvrängda bilder mot din mamma? Men vissa av oss kan upplevas som aningen känslokalla, för att sjukdomen kan passivisera en, så pass att man tror andra hör ens signaler. I mitt fall är det så, att många hör min omgivnings signaler, medan mitt försvar skickas ut i cyberrymden, det är så jag upplever av min sjukdom, att jag räknas ned i förhållande till andras villkor. Det är problemet i ett nötskal, för de flesta schizofrena, dock inte för alla, då vi blir mer eller mindre märkta av sjukdomens defekter. Men vill ändå påtala, att borderlinekriteriet, inte får förglömmas i din mors fall, men de flesta av oss har kombinationer. Paranoja är inte alltid misstänksamhet i ens värld, det kan ofta vara så att man ofta speglar en annan människas attityd och åsikt, så på så sätt kan vi vara osjälvständiga i vissa sammanhang. Eftersom du är så ung, så avtrubbas dina känslor av sertralinet. Men jag tror nyttan i ditt fall är större med medicin?

Det finns väl många olika former av schizofreni och personer drabbas individuellt har jag förstått. Min mamma har kränkt mig så oerhört många gånger, utsatt mig för övergrepp och kvävt mig genom att ringa varje dag i flera år så jag inte fått tid att tänka/andas och kunna hitta mig själv. Jag har brytt mig så mycket om henne och omgivningen att jag tappat bort mig själv så nu ska jag ta avstånd från henne då jag bara mår dåligt av henne. Om jag själv hade barn och fick sjukdomen schizofreni som min mamma så skulle jag troligtvis ta självmord. Jag skulle ALDRIG ALDRIG ALDRIG vilja utsätta mina barn för saker som min mamma utsatt mig för.. tyvärr.

Kram

Lingon01, vännen, man behöver inte ta livet av sig för att man har schizofreni. Jag har själv diagnosen och är mamma till ett nu vuxet barn. Hon har växt upp med mig och även om hon tyckte det var jobbigt de perioder som jag var psykotisk så överväger de goda, fina minnena från hennes barndom. Det går bra för henne! Du behöver inte göra mot ditt barn det som din mamma gjorde mot dig. Du kommer att göra så gott du kan, och det är allt man kan kräva av någon förälder...

Dessutom kommer du antagligen inte alls utveckla schizofreni... <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

:hjärta

Isa-Alise,

Klart man inte behöver ta livet av sig men skulle jag bli som min mamma varit så skulle jag nog fundera starkt på det, tyvärr. I annat fall skulle såklart pappan få hela vårdnaden för barnen och jag skulle dra mig undan. Jag hoppas såklart att jag inte får sjukdomen och kan leva ett bra liv.

Det känns lite som att du klassar ut oss alla som har diagnosen när du säger så. Du behöver ju inte alls bli som din mor även om du skulle få diagnosen. Dessutom bryter det oftast ut i tonåren, så om några år är du ur den värsta riskzonen för att utveckla schizofreni.

Du väntar väl inte barn nu? Så det är därför som du grubblar på detta?

Det måste vara en mening med att inte så många med schizofreni har barn. Många kan ha fullt upp med sig själva och klarar inte att koncentrera sig på barn. Dessutom har nog många också svårt att försörja barn.

Jag Själv fick livs långt övergrepp via min far. Då !.