Risker?

Isa-Alise skrev: Det känns lite som att du klassar ut oss alla som har diagnosen när du säger så. Du behöver ju inte alls bli som din mor även om du skulle få diagnosen. Dessutom bryter det oftast ut i tonåren, så om några år är du ur den värsta riskzonen för att utveckla schizofreni.

Du väntar väl inte barn nu? Så det är därför som du grubblar på detta?

Hej! Nej förlåt, såklart vill jag inte fördöma er alla bara p.g.a. min upplevelse av min mammas sjukdom. Alla drabbas väl olika, i olika grad kanske. Min mammas sjukdom bröt ut när hon var närmare 40-års åldern så jag är inte så säker på att jag "kommer undan" och kommer vara frisk. Jag tror hennes sjukdom heter Paranoid schizofreni.
Angående barn så är det ju många som verkar avstå att skaffa barn p.g.a. sjukdomen schizofreni och rädslan för att föra sjukdomen vidare också. Jag har dock alltid velat ha barn och det är något som jag inte vill avstå från, dock har jag ju samtidigt rädslan för att bli sjuk och för att jag ska utsätta mina barn för diverse hemskheter som min mamma utsatte mig för, så jag tänker mycket på det ifall det skulle hända och hur livet då skulle se ut, hur de omkring mig skulle drabbas och vad jag själv skulle göra... Jag har länge velat ha barn och tiden för det närmar sig och därför upptar detta mina tankar.

björk skrev: Jag Själv fick livs långt övergrepp via min far. Då !.

Oj.. Låter hemskt

Kram

Paranoid schizofreni brukar räknas som en mildare form av schizofreni och kvinnor brukar inte drabbas lika hårt som män. Drabbas man i 40 års åldern så räknas det som positivt. Eftersom du är väldigt arg och irriterad på din mamma så kanske det vore bra om du glesade ut kontakten med henne. Men se till att hon fått PO och kontaktperson innan. Med lite distans till din mamma så blir det nog bättre för dig och inte lika stressande för dig.

Admin1,

Hej! Okej. Ja, jag ska försöka ordna med kontaktperson eller något sådant. Har även tagit steget att spärra hennes nummer, så nu mailar vi bara, vilket är en enorm befrielse och lättnad för mig
Kram

Man kan komma överens om att ha kontakt bara en gång i veckan per telefon. Så gjorde jag ett långt tag med mina föräldrar. Jag behövde inte säga som det var, att jag då var trött och irriterad på dem, utan det räckte med att säga att jag hade ont om tid och telefonsamtal var dyrt, så söndag eftermiddagar - vi ringer varandra då. Detta fungerade under många år. För även om det är jag som har diagnosen så kan föräldrar vara jobbig! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Numera har vi dock dagligt kontakt eftersom mamma bor hos mig och jag tar hand om henne. Hon är fysiskt skröplig, har dåligt minne, och funktionsnedsättningar som gör att det mesta hushållsarbetet får jag göra, och hjälpa henne med vissa andra saker som påklädning.

Det är väldigt naturligt i din ålder att behöva luft och avstånd gentemot din mamma. Du behöver detta för att kunna finna vem du är och bli mogen i din personlighet. Man är inte fullt ut vuxen förrän man fyllt 25 år även om myndighetsåldern är 18 år. Jag tror att du om några år lättare kommer att kunna hantera relationen med din mor, och även kunna se en del saker i barndomen som var positiva. Just nu ter sig allt för dig som om det var svårt under barndomen - så upplevde även jag min barndom som ung vuxen, jag mindes bara det negativa. Men numera minns jag många trevliga händelser som var dolda för mitt minne förut. De kom fram efter att jag gått några år i terapi. Jag kan idag säga att barndomen var för mig övervägande positiv även om den innehöll jobbiga saker också.

Även när jag var i vuxen ålder betedde sig mina föräldrar konstigt ibland, som när de missade alla mina viktiga dagar. De kom inte när jag gick ut gymnasiet, utan jag blev ensam kvar på skolgården i regnet när alla andra hade hämtats till fest. De kom inte när jag tog min B.Sc., utan sa att de tyckte det var synd att jag valt ett praktiskt yrke, jag borde ha blivit barnläkare. De kom inte när jag tog min M.A. utan hänvisade till att de skulle fira mig när jag fick min Ph.D. Men den sista graden klarade jag inte, jag blev återigen sjuk i psykos under studietiden. Så fruktansvärt dumt att göra som de gjorde! Jag har istället firat alla min dotters dagar ordentligt, både födelsedagar, skolavslutningar, och andra högtidsdagar. Och för egen del tog jag igen skadan på min 50-års dag och bjöd in hela släkten, vännerna, arbetskamrater, mm till en stor fest med levande musik, rejäl matbuffé och dans - vi var över 120 personer. Mamma knorrade och tyckte det var överdådigt, men då påpekade jag för henne hur hon behandlat mig tidigare, och då blev hon tyst och kom istället med på festen som blev riktigt lyckad.

Så man måste inte göra samma misstag som föräldrarna gör. Man gör istället egna misstag. Men när det gäller barn så är jag övertygad om att du kommer att göra så gott du kan och att det kommer att räcka till mer än väl för att ge ditt barn en trygg uppväxt! :hjärta

Man måste kunna göra allt gott för sina föräldrar, även om det är ofrånkomligt att dom måste väl ändå ha missat någon gång ibland?

Även om jag börjat undra om min olycka startade tidigt, ev. p.g.a några dödsfall i släkten. Och arv, kanske? 8O

Min mamma har redan lidit helvetets alla kval, tycker jag. Inte p.g.a av pappa dock, och han dog i sin sjukdom för 19 år sedan.

/notwoodstock