yoki skrev: Eos.
När jag gick på dagverksamheten som jag skrev om i början av tråden var vi flera som hade svårt att klara av det hela.
Jag var tvungen att vid varje lektions början förklara att jag förmodligen var tvungen att gå ut.
Avslappningen blev jag befriad från, även något annat som jag inte minns.
Det blev inte så hemskt som jag trodde. Jag lärde känna flera fina, varma människor som berikade min tillvaro.
Egentligen hade jag nog fått ut mer av verksamheten om jag mått lite bättre men nu var det ju just då jag fick erbjudandet.
Gemenskapen med andra i liknande situation, att stiga upp och göra någonting gav tillvaron en struktur som var välgörande.
Miljön blev under tidens gång tillåtande, lagom kravlös och bitvis ganska humoristisk. För att vara ett gäng med deprimerade tjejer så skrattade vi faktiskt en hel del. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig innan.
Önskar dig lycka till
:hjärta :hjärta :hjärta
Tack Yoki :hjärta
Jag är lite av en enstöring, ser jag tillbaka på mitt liv så har det alltid varit så. Jag vet inte om det är av fria viljan eller om omständigheterna tvingat mig till det. Visserligen har jag man och barn, men jag värdesätter min egentid väldigt mkt. Vet inte varför. Kanske det är för att jag kan slappna av då, jag behöver inte ha hjärnspöken om hur andra upplever mig och vad jag borde och inte borde göra. Det är ju inte så att jag sitter på *censur* hela tiden när jag är för mig själv. Jag har alltid fyllt mina dagar med sådant som varit givande för mig. Men i vintras var det svårt, då var jag så deprimerad och mådde dåligt på så många sätt. Men då hade aktivitetsgrupp inte passat mig i vilket fall.
Det brukar gå bra med människor (tycker andra). Jag ler på de rätta ställena och säger de rätta sakerna. Jag brukar starta mailgrupper och strävan om att vi ska ses igen. Något som jag sedan aldrig gör.
Det där med en mask, det är inte så lätt. När jag var barn fick jag inte visa känslor, med fara för att pappa skulle bli våldsam, jag blev ofta kallad syndabocken av min mamma och storebror att det var mitt fel när han, alkoholisten, spårat ur. Och så var det det där med småborgerlig uppväxt. Jag kallar den småborgerlig för den var liksom bara på låtsas. Allt var en fasad och jag lärde mig växa upp till ett liv med fasader. Så var jag väldigt ensam, det gick inte att ha kompisar hemma.
Nu är det ju mkt vatten under broarna sedan dess och visst har jag förändrats. Men faktum kvarstår nog att jag trivs bäst med mitt eget umgänge. Eftersom relationer är så svåra för mig. Alla slags relationer.
Nu låter jag sådär negativ igen, men jag SKA faktiskt gå i alla fall på första mötet på gruppen. Så får vi se.
