Podd: Inger Forsgren om Narkotikautredningen och Hela Livet

I folkskolan tågpendlade jag varje dag. I min klass i 5:an fanns en pojke från Stockholm, som bodde hos släktingar för han hade varit småkriminell där. Tyvärr blev det inbrott i kiosken och fönsterkross på skolan. Han erkände dock allt. Efter 6:an var det realskola och internat i närmsta stad. Husmor var syster till väderspåmannen Enok Sarri, som jag naturligtvis pratat med, som var rolig. Till frukost åt vi choklad, hårdbröd med kaviar. En gång skrek en pojke det är mjölbaggar i brödet. Alla rusade till hans bord och där kravlade en mjölbagge. Det blev ett väldigt rabalder för många hade hunnit äta ett par smörgåsar redan och mådde inte så bra. Alla var hungriga så vi knackade hårdbrödskivorna på alla sidor för att skaka ut mjölbaggarna. Vi var 50 så det var ett rejält oväsen.

Det var ett järnvägssamhälle jag växte upp. Alla jobbade på järnvägen utom en kokerska och två renskötare. Skulle jag rabbla upp mina examina och militära meriter, skulle ingen där tro att det var möjligt. Men de var rätt imponerade när jag kom in på utbildningen i Stockholm, eftersom den gav då de högsta lönerna av alla. Gymnasieutbildningen var förr högt värderad och gav goda inkomster också. En farbror tog studenten som privatist. Man kunde läsa in studenten själv och tentera. Det var skrivning och muntlig tentamen för professor. På universitetet hade jag en muntlig tentamen för professor. Jag imponerade genom att hitta ett fel i boken vi läste som jag lyckades bevisa var fel.

På 50-60 talet var det akademikerbrist och utbildningsnivån var låg. I min uppväxtby hade alla utom två enbart folkskola. Idag har alla gymnasieutbildning och 30 % akademiskutbildning. Det finns ett akademikeröverskott. Men en sak är viktig med akademisk utbildning den kan bara komma till sin rätt i en lämplig intellektuell miljö. Läkarna har lyckats med detta och är i topp statusmässigt än. Mitt yrke låg tidigare i statustoppen, men ligger nu på absoluta statusbotten, liksom även lönerna. Uppenbarligen har vi gjort något riktigt fel, när detta statusras skett. Det märkliga är att ingen ägnar sig åt självrannsakan eller ens påpekar problemet.

Sant, men t.ex i Tyskland vill man helst ha politiker med doktorstitel. Merkel t.ex hade det. I Sverige är det undantagsfall med sådana meriter utan politiker är snarare drop outs från utbildningssystemet. Men utbildningskraven borde vara högre för ledare i offentlig och statlig verksamhet. Man bör ha gedigna kunskaper om vad man leder. Det skall inte vara ett förläningssystem. Idag är dessutom lönen för akademiker låga. Utbildning kostar egentligen ingenting idag. Det blir dyrare om man snålar på utbildningen för det blir sämre.

I mitt yrke förstod man inte att det var ett intellektuellt krävande jobb. Cheferna tyckte att det räckte med ett års universitetsutbildning, när egentligen det borde vara 5-10 år. Många som leder viktiga verksamheter i samhället förstår inte vad de leder och vilka kraven på personalen bör vara. Att leda handlar inte om att vara symbol eller bra på prata, man måste också veta och ha relevanta kunskaper som bas för sitt ledarskap. Annars blir det bara luftslott.