Som nybliven läkare arbetade Jan-Otto Ottosson ett år på Beckomberga i Stockholm, ett av de stora mentalsjukhusen. Det var i början av 1950-talet, och några moderna psykofarmaka fanns ännu inte.
Den verklighet som mötte honom där, före introduktionen av neuroleptika var:
"Ljudnivån var hög och ett par mentalvårdare på var sida snett bakom mig garderade mot oberäkneliga påhopp. Det var en blandning av alkoholister, schizofrena, maniska och agiterat depressiva patienter.
Den farmakologiska behandlingen inskränkte sig till långverkande barbiturater. ECT användes i pacificerande syfte."
Läs mer i Läkartidningen.
Ja, när jag frågade psykologen vilken metod han använde på mig så sa han att det bara rörde sig om vanlig samtalsterapi typ.
Detta var bra och på pricken:
"Jan-Otto Ottosson har den bestämda uppfattningen att psykisk sjukdom måste förklaras med två olika modeller samtidigt: en medicinsk modell, som söker störningarnas uppkomst i hjärnans struktur och funktion, och en psykosocial modell, där människan är del av en gemenskap."