Sysselsättning?

Hej!

Jag studerade när jag vart sjuk för drygt två år sedan <!-- s;-) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s;-) -->. Eller, jag började SSK programmet på Umeå universitet hösten 04. En god kontakt med psykvården och en bra medicinering (iaf senare tiden), lyckades jag sköta skolan relativt bra. Psykotiska besvären tog slut på hösten 04. Tog dock ett sabbatsår, som pågår ännu. Har sökt på KI och Uppsala till hösten.

Slutade plugga oktober 04, åkte hem till en av mina föräldrar igen (där jag bott tidigare). Hamnade i ett tillstånd som jag egentligen ser som värre än min psykos jag hade; arbetslöshet. Både ekonomiskt och sysselsättningsmässigt.

Nu har jag dock jobb, som USK på ett äldreboende. Jobbet är okej, men jag vill söka ett nytt. Hittar jag ett nytt börjar jag inte skolan i höst. Hittar jag det inte börjar jag.

Jag mår numera bra, och kan väl anse mig vara relativt lycklig. Jag har har dock svårt med kontakten/mötet med andra människor -men det har jag alltid haft.

Nåja, det var nog allt. Kortfattat.

Intressant att höra vad ni andra gör. Jag håller med om att det är jätteviktigt att ha något att göra, så känns det för mig också.

PSR; det verkar som du är väldigt nedstämd just nu och då brukar man inte ha så bra uppfattning om vad man är kapabel till. Eller rättare sagt man nedvärderar sig själv mycket. Jag vet, jag gör det också. Men hur är det med allt du har skrivit? Kanske är det i alla fall värt att försöka få något publicerat. Du kan ju försöka avsluta ngt du påbörjat, eller av ge ut i novellform. Även om du (just nu) inte tycker att det är så fantastiskt så kanske andra ändå kan få ut mycket av det du skriver. Man har många blinda fläckar, när det gäller en själv när man mår psykiskt dåligt. ofta kan andra uppskatta det man gör bättre än man själv. Och du kanske inte behöver tänka på om du kan försörja dig på skrivandet innan du ens försökt. Och även om du inte kan det så kan det ju vara värdefullt ändå för både dig och andra. men jag känner igen mig i ditt allt eller inget tänkande. Man vill att det ska fungera fullt ut annars får det vara. Men man gör sig nog en stor otjänst när man tänker så.

/flisan

Geta skrev: Nar man har den här diagnosen måste man
ha rätt att sjukskriva sig trots att man har en
viss procent arbetsförmåga. (...)

Det här är ett ordentligt problem. Folk verkar inte tro att psykisk ohälsa ger nedsatt arbetsförmåga. Det här det HÄR (bland annat) det ska jobbas på.

Hej Psr! Tråkigt att du mår dåligt, själv går jag på arbetsrehab just nu. Började jobba idag, (sitter på jobbet och skriver).

Själv har jag ingen internet uppkopplad dator just nu, så det var välkommet att komma tillbaka till jobbet efter tre veckors ledighet.

Har försökt hjälpa mina grannar med allt jag har kunnat tänka mig. Tex delar jag ut 35 Metro om dagen till de som är gamla och sjuka i området.

En nyinflyttad i min trappuppgång hjälpte jag så mycket att hon kallade mig för en ängel, hon sade; Du är en Ängel, Ängeln på tredje våningen.

Kul när någon uppskattar vad man gör för dem.

Min sambo har flyttat till egen lägenhet, så vi är särbo nu. Vi är dock bästa vänner fortfarande och det är inga sura miner någonstans. Vi är bara glada bägge två att vi har en dörr att stänga om oss. Vi levde ihop i över 14 år. Vi gick till slut varandra på nerverna för vi gick på varandra 24 tim per dag.

Nu är det bra med mig.
Jag hoppas innerligt att du hittar något att sysselsätta dig med. Tycker bara att det är synd att du skall ha sådana svårigheter med sociala kontakter som du tycks ha.

Önskar dig allt gott och hoppas att du får den hjälp som jag tycker kommunen är skyldiga att ge dig.

Att gå hemma utan att göra någonting är förödande, har själv suttit många gånger på dagarna på balkongen och bara rökt och druckigt öl.

Detta är kapitalförstöring och förödande för hälsan överhuvudtaget!

Detta med att jag begärde och fick komma till Arbetsrehab var hitentills det bästa i den situationen jag var i, som jag gjort

PSR skrev: Skall man kontakta kommunen, alltså?

Skapande aktiviteter passar mig alldeles utmärkt. Tar vad som helst för övrigt. Problemet är att mitt funktionshinder begränsar mig en del. Och om det blir för mycket dårarnas paradis släcker ångesten ut mig.

Har sökt massor av jobb inom en femtonmilsradie men inte fått mer än deltidsvikariat. Nu är det kört inför hösten med lärarjobb. Jag får aldrig några jobb inom mitt första yrke så det verkar fåfängt.

Ja, det är kommunen som har hand om sysselsättningen. Det brukar kallas för dagverksamhet eller dagcenter oftast, men det kan också ha ett helt annat namn. Man får nog fråga sig fram i kommunens växel om det inte finns något direktnummer i telefonkatalogen.

Det positiva är ju att du har en deltidstjänst på 20 %. Du är ju inte helt utan jobb och med lite tur kanske du kan få vikariera upp till 100 %. Är inte detta möjligt?

Skönt med ett sånt här forum där man kan få stöd av andra med liknande problem!!

Just nu är det lite dåligt med sysselsättning. Efter att vara van vid att jobba har jag nu varit ifrån jobb i ett år. Men min sjukdomsinsikt har inte varit den bästa heller, det är bara på senare tid det börjat sjunka in och jag börjat förstå att jag inte kan ta vilka jobb som helst. Men som det känns nu skulle jag inte orka med ett jobb.
Jag får försöka få dagarna att gå ändå, funderar på att ta någon kurs framåt hösten, för att komma ut och träffa lite folk.
Jag har precis flyttat och känner inte så många häromkring ännu. Så den sociala biten är lite jobbig just nu. Men jag har fått en bra kontakt med bra psykologer och det är jag väldigt glad över.

Sköt om er / Fredrik.