Sylvia om du läser min tråd "den jag-Löse" Så har jag förklarat hur ångestskapande det kan vara.
<!-- l --><a class="postlink-local" href="
www.viska.se/phpBB3/viewtopic.php?f=1&am...ic.php?f=1&t=896
[/url]<!-- l -->
Det är det här jag menar!
Vår ångest över att göra fel, att hela tiden både i ord och bilder inom oss måste försvara både oss själva och andra kära från dom vakna mardrömmar som kommer till oss var vi än är, vi kan inte fly, det är en tortyr som saknar motstycke. Jag vet bara en som kunde förstå allt men han sände svärd till jorden. När man känner sig övergiven och inte ens kan sända en enkel bön om hur man har det till där han är, för man är fullt upptagen med att försvara sig själv ända tills man inom sig till slut måste ge upp, och följa den fruktansvärda malströmmen som ens intellekt inte till slut förmår att hålla stången, utan man kollapsar och man faktiskt drunknar av för mycket information till hjärnan. Det är som att försöka rida in ”the red bronco”, när man aldrig suttit i en sadel, och ens liv hänger på att man för att överleva måste hålla sig kvar där tills allt lugnar ner sig och man kan stiga ner från stigbyglarna med livet i behåll.
Att ha en psykos kan ingen föreställa sig som inte har haft en. Jag kan bara blekt tala om det. Ni kanske har haft en mardröm om natten och vaknar svettiga och med djup ångest med hjärtklappningar och inser att det bara var en dröm. Tänk på att en som har en psykos har sådana mardrömmar även i vaket tillstånd, som gör livet många gånger outhärdligt, men ändå måste fortsätta att gå vidare trots att man inte ser något slut på det.
Du kanske aldrig förstått att jag ser det hela på film! Det är just det som är det verkligt ångestskapande!
Går man in i filmerna och överlever, det är bokstsavligen en fråga om man överlever, tills man ridit in "The red Bronco"
